Foto: Roger Stenberg
Börje Ahlstedt: Strindberg ut och in, Dramaten, speltid: 1,30
Det finns ett fotografi av en åldrad August Strindberg som går på en gata i kraftigt snöfall. Man kan se att han är gammal, att han går tungt mot den snöiga vinden och att konturerna av honom, rocken och omvärlden suddas ut av snön. En mycket vacker bild.
Också Börje Ahlstedt går med tunga steg, dryga decenniet äldre än den gamle Strindberg. Han faller på knä inför publiken, han vädjar och han bönar och ber: tyck om det jag gör. Låt mig vara här och hålla på.
Men han är ju där och han håller ju på. Föreställningen Strindberg ut och in är mera Ahlstedt ut och in mot en fond av Strindbergs författarskap, för övrigt i scenografin på till Spöksonaten som nyligen hade bejublad premiär i Mats Eks regi.
Strindbergs strama, exakta texter blir suddiga, som Strindberg i snön, när Ahlstedt dånar fragment ur Fröken Julie eller Pelikanen. Vad handlar det om? Börje Ahlstedt. Till och med Stadsresan i sin glansfulla helhet handlar om B.Ahlstedt och hur fullständigt ogrumlat dikten skildrar ett kärleksfullt äktenskap och mannens gåva på bröllopsdagen: ett piano till sig själv!
Utan minsta distans. Tycker ni om det här? avbryter Ahlstedt sig själv. Egentligen inte, men å andra sidan är det en vacker kärlekshandling från en gammal teater med alla sina minnen och människor till en av de sina. Samt en kärleksgåva från en skådespelare som ger föremålet för sin låga det piano han själv vill spela på.
Som iakttagare känner jag mig nog mest av allt utanför när Börje Ahlstedt försvinner i snögloppet.
Margareta Sörenson