Translations. Foto: Urban Jörlén
Cullbergbaletten: The Strindberg Project, Dansens hus
Samtidsdansen tenderar att utforska sig själv, rummet, kropparna, jaget och rörelsen till den grad att den dansar ner i intet. Det är ett intressant motgrepp för Cullbergbaletten att bjuda in en regissör, som vanligtvis arbetar med dramatisk teater och text att skapa basen för ett koreografiskt verk.
Medan koreografen Tilman O’Donell i det inledande verket August did not have what is commonly considered good taste as far as furniture is concerned bygger ett mödsoamt main stream och magert språk kring Strindbergs mentala hälsa (hundskräck, inbillningssjuk mm) går Melanie Mederlind alltså en annan väg. Med verket Translations utgår hon från Strindbergs intresse för kinesiska språket och hans (onekligen bisarra) idéer om alla språks samhörighet. Dansarna har bidragit till den koreografiska delen, men den språkbaserade kring teckenspråk och översättningar anar man är Mederlinds koncept.
Hon har gett Translations en yttre form och ett innehåll som tjänar varandra. De åtta dansarna gestaltar kinesiska skrivtecken och skalar mandariner i strama tai chi-inspirerade sekvenser. Samtidigt växer de många beståndsdelarna ihop och verket börjar handla om vi, Europa, och den ”andre”som Kina, om att öppna sig och våga se varandra. Dansarna talar kinesiska, sjunger och dansar i en distinkt komposition som börjar peka österut. Strindbergs stora nyfikenhet på allt och detta fall språk och kultur från bortre Asien får en ny mening när den kopplas till vår globaliserade tid och bräckliga balans mellan rika och fattiga delar av världen.
Kanske det skulle kunna bli en väg framåt igen för Cullbergbaletten, som har en tradition av dans med innehåll, berättelser och påståenden. Något känns löftesrikt med Translations, men Cullbergbaletten skulle behöva mer av koreografisk formstyrka och profilering att växa med och mot. Att det är August Strindberg, den gamle modernisten, som pekar med hela handen är ändå förbluffande.
Margareta Sörenson