Kritiker på promenad med gummiband.
Gustavo Ciríaco & Andrea Sonnberger: Here wilst we walk, Utomhuspromenad, , Göteborgs Dans & Teater Festival, 1 timme
Det var en mycket stillsam upplevelse att gå på gummibandspromenad med Gustavo Ciríaco och Andrea Sonnberger. De gick i täten och vi, en grupp på runt ett dussin festivalgångare, traskade alla innanför ett brett resårband som knutits ihop. Mestadels formade vi en lång och lite segande rektangel som drev genom Göteborgs gator.
Syrénerna är på vippen att slå ut och en magnolia skummar av rosa blommor inne på gårdarna i Haga. Göteborg är betagande vackert och vi fnissar uppsluppet när vi blir infösta på en ful bakgård på Vallgatan och våra lekledare drar ihop resåren i zickzack så vi blir en tätt stuvad klunga. Än större munterhet då vi hasar ut på gatan till beskådande av vanliga, förnuftiga göteborgare som storögt tittar tyst.
Men märkligast är varken vår stretchiga koreografi, dagiskänslan eller vår stadsupplevelse. Ganska snart inser jag dels att jag är mest upptagen med tankar på hur vi ter oss för omvärlden, vilket jag skulle kunna strunta i. Dels att gruppen utan minsta instruktion eller tecken tyder sig till varandra och våra ledare, som ett par gånger lämnar den slutna gruppen. Genast ”vill” gruppen backa och foga in den felande. Jag försöker ett litet utbrytningsförsök när båda ledarna gått åt var sitt håll och vi står där, oledda, i vår snodd. Men icke. En tyst överenskommelse sprider sig telepatiskt och vi hämtar först upp den ena, sen den andra av våra anförare och låter gummibandet omsluta oss alla.
Är det oroande eller lugnande att flocken så absolut vill hålla ihop? Inte kan tänka sig att dra iväg på egna vägar. Den frågan blir gummibandets starkaste punkt.
Margareta Sörenson