På vandringen genom mörker och bilder möter man också sig själv.
Lundahl & Seitl: Rotating in a Room of Images, Röda Sten, Göteborgs Dans & Teaterfestival
Konstupplevelsen är alltid individuell. Personlig, till och med intim. Kanske andra än jag kan hantera Rotating in a Room of Images lättare, bättre, mindre uppslitande. Inget farligt händer ju, den hand som sträcks mot mig i det becksvarta mörkret är varm och torr och känns skänker förtroende. Jag blir själv förvånad att jag håller den så hårt och släpper den så ogärna.
Men handen drar sig undan. Ensam står jag och väntar i det svarta, lyssnar till ekande steg i hörlurarna där en mild röst ger mig alla instruktioner som behövs. Svagt belysta korridorer leder mig vidare, jag möter projektionen av mig själv och ser andra figurer dyka upp bakom mig.
Döden tänkte jag mig så. Man sitter på en stol och väntar och uppmanas till slut att följa med in i mörkret. Hur skulle jag annars tänka? Det är på många sätt precis tvärtom jämfört med Lundahl & Seitls förra produktion som gästade Göteborgs-festivalen 2010, Symphony of a Missing Room. Då bjöds publiken in gruppvis till konstmuseet vid Götaplatsen, fick med vitt övermålade dykarglasögon och hörlurar och leddes in i en visning i det vita. Fågelkvitter och ljusskimmer runt om, men samma känsla av överlämnande. Nödvändigheten av att helt plötsligt lita till okända människors goda avsikter; det kräver en slags beslutsamhet som åtminstone jag inte är van att behöva mobilisera.
Med det vita, ljusa, okända ger helt andra associationer än det ogenomträngligt svarta, som sakta lyses upp av bilder som snart försvinner. En man i medeltida pipkrås – såg jag rätt? Tre personer vid ett bord – varför tänker jag att de dryftar något om mig och mitt liv?
Enkelt, ja, kanske det. Men estetiken är noga avvägd och upplevelsen är omtumlande. Detta är 15 minuter man inte glömmer. Det är exklusivt förstås med en enda publikperson åt gången, å andra sidan spelas tiotalet föreställningar alla festivalens dagar och det motsvarar en eller två föreställningar i en av festivalens teatersalonger.
De inledande festivaldagarna har varit blandade och festivalen verkar glest besökt och syns inte på stan. Jag minns de första Göteborg Dans & Teaterfestivalerna med sina utomhusföreställningar, mer av högt och lågt, nycirkustält och performance i fontänen mitt emot Stora Teatern. Att blanda dans och teater var på 90-talet nytänkande, idag är det som det ser ut till vardags överallt. Hur ska festivalen förnyas för att synas och bli intressant för en bred publik? De många ”ordinarie” uppsättningarna från Göteborgsteatrarna gör att känslan av festival övergått i mönstring.
Backa Teaters 5boys.com är visserligen tillräckligt briljant för att pryda vilken festival som helst. Men så jättetrist som jag har i 40 minuter med Soft Target av isländska Margrét Sara Gudjonsdóttir önskar jag ingen festivalbesökare i världen.
Margareta Sörenson