Saknar ord, det är vad jag gör. Den internationella dockteaterfestivalen avslutades i går kväll med en kinesisk show av, för mig, aldrig skådat slag. Om inspirationen kommit från Bollywood eller Las Vegas är inte gott att säga. Här vällde dansöser i blomklänningar in och omslöt klassiskt kinesiska stavdocksspelare eller amerikanska modernister. Medan bombastisk musik vällde fram (typ Star Wars) och hela scenens sju-skärmiga fondvägg flöt av färggranna stämningsbilder från trakten eller blommor eller blader eller….
Avslutning med smällare som spruttar guldkonfetti. Förstås. Inte ett spår syns av kommunistiska slagord eller klämkäck propaganda, desto mer ljusreklam för olika banker och företag, 7eleven, MacDonald, och så de många intressanta förvandlingarna av kända märken: Prada blir Giada. Till exempel.
Några idémässiga mantran som upprepas i välkomsttal och avslutningar är ”att göra sitt bästa” och ”lojalitet”. Lojalitet känns mer Konfucius än Mao, men kan naturligtvis användas efter behag. Till att slå misshagliga konstnärer i huvudet, till exempel. Ute på gata rullar bilparken blank och fin, sällan har jag sett en bil som tillverkades på 1900-talet. Alternativa drivmedel är vanligt, tyst glider motorcyklar och mopeder upp utan ett ljud.
Viljan att delta i internationella sammanhang är också påtaglig. Vad skulle det kosta med mänskliga rättigheter, inträdesbiljetten till det intellektuella utbytet i världen? Förmodligen är det så frågan står i Chengdu, Kina. Och än så länge är det inte ur kinesisk synpunkt värt priset.
Margareta Sörenson