Staffan Westerberg och Maria Sundbom i Till Damaskus. Foto: Linus Meyer.
August Strindberg/Staffan Westerberg: Till Damaskus, Uppsala stadsteater
Inbott, varmt och tryggt är det i Staffan Westerbergs teatervärld. Det är som ett bo för något listigt, grånat gammalt djur. Ingångarna noga gömda, gångarna vindlar och öppnar sig för hålrum, genvägar pilar kors och tvärs. Och ut kommer man alltid.
Totalteatermannen Staffan fogar samman sig själv, sin livsfilosofi, sin estetik och berättarlust med flera andra författarskap och framförallt August Strindbergs. Till Damaskus blir, förstås, Till Lule. Den okände är Strindberg själv, fast Staffan Westerberg. Och Damen är Carina från hemtjänsten, stressad men med ett varmt och lyssnande hjärta.
Om döden har det alltid handlat, men ännu mer nu. Grånad, stel i kroppen, folkilsken men ömhetstörstande tofflar Den okände i nattskjorta och stormhatt kring i sitt ensliga rum, alltmer avplockat på föremål. Till slut alldeles tomt med bara vägen bort tecknad i fonden. Och då är det också dags att ställa fram dödsskärmen.
Hur denna Till Damaskus kan te sig om man inte redan vet något om Staffan Westerberg vet jag inte. Jag har ju sedan länge kartan. Jag känner igen vägskyltarna och hör när smulor också från Ett drömspel, Tjänstekvinnans son eller Stora Landsvägen krasar under de svarta tofflorna.
Det allt oftare uppdykande ilskna draget fascinerar. Är det en pose när han ryter åt den jublande publiken att gå hem? Eller är det början på ett avsked, en längtan efter ett slut, på riktigt.
Med Maria Sundbom har Staffan Westerberg fått en ny motspelerska på scenen, med andra färger på paletten. Hon har distans och humor och ett friskt överseende med gamlingen som knotar över åldrandet. Musikern Benjamin Quigley är vitsminkad som en dödsmask och balanserar den mörka tonen mot tossiga staffanska evergreens. Som Evert Taubes Havsörnsvalsen – ljuvlig, sentimental och grym i samma schvung.
En och en halv timme under devisen ”Inte bara på skoj”, Ei kun til lyst, som det står över scenen på Det Kongelige i Köpenhamn. Ett litet drömspel, Spökspenaten och nu Till Damaskus – vad skulle han inte kunna göra med Pelikanen eller Abu Casems tofflor? Fullständigt eget, märkligt nytt, fast drömskt igenkännligt.
Margareta Sörenson