Ingrid Olterman: Cykla bak å fram, Zebra Dans
Utifrån ett arbete tillsammans med barn på mellanstadiet har Ingrid Olterman skapat
ett verk där det, visar sig, inte alls cyklas. Men varför haka upp sig på en sådan detalj. Finalen ställer i alla fall samman cykelhjul på ett fantasifullt sätt till en människo-maskin.
Två dansare och en dansant musiker dansar, leker, funderar, pratar, sitter, hoppar och gör musik med sina kroppar i en dynamisk och välvarierad komposition. Som publik har man, så att säga, inte en lugn stund: alltid något att titta på. Klass fyra-barnen runt mig är lika fascinerade som jag är när ”allt” blir till musik under Kalle Källmans händer. Eller fötter. Lova Eriksson och Oskar Frisk flyger lätt och fint däromkring och ovanligt väl är musik och dans ett och detsamma. Som en dans att ”slå” musik på ett stort nät av rör avsågade till lämpliga toner, ett formidabelt rörelseäventyr att klappa rytmer på ett specialbord som blir till en slagverkssymfoni.
Cykla bak å fram är också som en slags instruktion, utan att på minsta vis vara didaktisk. Så här kan man göra! Så här sätter man ihop olika rörelser så att de blir en kompositorisk helhet, så här arbetar man tillsammans. Det ser ut som alla bidrar i lika mått, även om verket är formgivet av en koreograf och jag noterar att initiativ och kraftfullhet är jämnt fördelat över könen.
Är ni syskon? frågar ett barn i frågestunden efteråt. Jag förstår att frågan dyker upp, så leknära och familjebekant ser det ut.
Sen har jag försökt att bita ihop och BORTSE från en av dessa lärare som förstör för sin egen klass och för andra genom att rya och skälla i foajén, sätta sig vid sidan av under föreställningen och titta på OSS i stället för att njuta av föreställningen. Samt AVBRYTA frågestunden med att uppmana alla som behöver att gå på toa inför den lååååånga resan tillbaks till skolan. Som man inte vill komma till för sent på eftermiddagen.
Sorgligt. Kanske hade hon en dålig dag, men jag misstänker att många lärare skulle behöva gå en kurs i scenkonstlust, upplevelseaptit, njutningslängtan. Hon, och en kollega (stackars henne!) hade ändå gått till en dansföreställning med en grupp vitala 10-åringar. Det kostar skolan någonting i pengar och tid – hur kan man så illa förvalta en liten guldklimp i vardagen?
Margareta Sörenson