Foto: Mats Bäcker
Cirkus Cirkör: Knitting Peace, regi: Tilde Björfors, föreställningens längd: 1,30
Det har varit lite oroande att se nycirkusen utvecklas till ett alltmer tekniskt nummertänkande. Kanske hör det samman med de allt fler utbildningarna i världen som på högskolenivå tar cirkuskonsten till nya höjder. Men den så kallade nycirkusens själ, det poetiskt teatrala allkonstverket, är inte så lätt att undervisa i.
Även hos den svenska stoltheten i sammanhanget, Cirkus Cirkör, har teknikfixerings-tendenser kunnat iakttas ibland. Så mycket roligare att kunna säga att Knitting Peace är långt därifrån. Teknisk briljans, absolut, men viktigare ändå är att man får se en estetisk helhet, en väl komponerad bilddikt, genomförd i ett sceniskt, kontemplativt lugn.
”Peace” får här uttydas ”frid” snarare än ”fred”. Frid och harmoni med det gräddvita garn som stickas, träs, krokas samman till caper, kjolar och sjalar men också till linor att gå på, rep att klättra i, trassel att trassla i – ja, det är ingen ände på uppfinningsrikedomen som, märkligt nog, ändå känns helt logisk och sammanhängande för betraktaren.
En förstudie till verket visades på Confidencen förra sommaren, Knitted Piece, och innehöll en del text som dess bättre nu fått fara sin kos. Det som här förtäljs är ordlöst och tappar lätt i stringens om det ska kläs i språkdräkt. Hud och trikåer, spetsar och stickade strumpor är här nog, och allt spinns in i ljuvligt kongenial musik av Samuel Looptok Andersson, multiinstrumentalist och multi-soundare som får rummet att sväva. Scenografin av hängande tygvåder och stora nystan ramar in och gör ömsom artisterna till ett slags tummeliten-folk, ömsom till virtuoser som spatserar helt lugnt uppepå rullande klot, som vore de jordgloben.
Stickandets idé uppfattas både som teknik och symboler, stickerskan och cirkusartisten (handstående) Aino Ihanainen har ett litet, knepigt leende som markerar distans och förnuft, Alexander Weibel Weibel balanserar på en tråd så man baxnar, och han gör det med ett coolt skratt.
Inte mystifierande, bara fantastiskt. En märklig resa till de nya perspektivens land. Det är också något djupt sympatiskt, och en slags motståndsrörelse, i Tilde Björfors öppna redovisning av långa arbetsprocesser och internationella samarbeten för att utveckla nycirkusen. Förstudien från förra året har fått växa och mogna, utbytet med fransk och tjeckisk cirkus sätta spår och urpremiären ägde rum i Marseille för ett par veckor sedan.
Konst tar tid. Den kostar i arbetstimmar och möda och måste få göra det. I detta också en kritik av vår civilisation och dess galna kortsiktighet.
Repa upp och sticka om från början, återbruka och skapa luftmaskor för nya språng. Som metafor är detta resårstickning, tänjbar till förbluffandets gräns.