Pina Bausch: Våroffer, Café Müller, Tanztheater Wuppertal, gästspel på Göteborgsoperan 29-31 maj.
Som ett knytnävsslag i magen. Musiken må vara hundra år, men mer samtida kan det inte bli. Igor Stravinskijs Våroffer, som uruppfördes som balettmusik 29 maj 1913 med Ryska baletten i Paris, ställde till med skandal, men blev ett av modernismens portalverk. Ett sekel senare drar dess pumpande rytmik och råa dissonanser ut alla känselspröt hos lyssnaren. Pina Bauschs koreografi svarar med dansarnas kroppar; lyhörda som en flock hjortar driver verkets komposition i kastbyar över scenen: grupp mot individ, kvinnor mot män, längtan efter närhet mot aggressivitet. Den bruna jorden på golvet fastnar i dansarnas svett och klänningarna som ser ut som underklänningar, tunna, mer utlämnande än skylande.
Vid uruppförandet var det dansstjärnan på modet, Vaslav Nijinskij, som koreograferat. Han utgick från offerriter från rysk förkristen tid i Kaukasus och samarbetade med konstnären Nicholas Roerich, som återskapade en slags folkdräkter för dansarna. Långa, vita koltar över hosor och grova sandaler med remmar som lindats upp över benen var verkligen en chock tillsammans med musiken – så hade varken dans eller dansare sett ut. Den eleganta publiken på Théâtre des Champs-Élysées väsnades så att det är att under att inte föreställningen avbröts. Ett år senare när musiken uppfördes utan dans, som konsert, blev den i stället en succé.
Och Stravinskijs musik blev en klassiker, både som musik i egen rätt och som musik för dans. Illustrera och underhålla kan den inte användas till, dess flämtande och hetsande musik lämpar sig inte för berättande, men för in- och utlevelse. Stravinskij skapade med Våroffer en studsmatta för 1900-talets koreografer, just här vill man spänna musklerna, ta sats och pröva. Vilket många gjort. Ryska baletten gjorde en ny version av verket 1920, men det är framförallt den dansmodernismens andra generation som vänt tillbaka till ur-modernismens källsprång. Maurice Béjart, som skapade dramatisk danslyrik ofta i mycket stora format för arenapublik gjorde sin version i kroppsnära, hudfärgade trikåer 1959. Pina Bauschs Våroffer från sent 70-tal inspirerade andra, som Martha Graham och Mats Ek som gjorde egna tolkningar 1984.
I 1913 års upplaga av berättelsen om ett hedniskt människooffer var det en ung man som får sätta livet till. Vurmen för den ”exotiska” förhistoriska, ryska miljön måste skrivas in i ett allmänt intresse för nya och okända miljöer, där orientalismen var mest omfattande och stilbildande. Massan, gruppen, kollektivet har lockat samtliga koreografer, här ryms en möjlighet att låta modern dans omfamna den klassiska balettens kårtänkande med unison dans – ett fenomenalt sätt att få kraft och styrka i även de enklaste rörelser.
Pina Bausch ville tänja dansens gränser mot teater och mot scenbild, och hon tolkar gruppen som väljer ut en ung kvinna för att offras som en subtil, förfärande men insiktsfull kommentar till Tysklands bittra historia. När väl offret är utsett, och fått den röda klänning som skiljer ut henne från kollektivets hudfärgade, är det omöjligt att inte tänka på förintelsen. Dansen ger en ordlös med vältalig bild av gruppens omslutande kraft, hur den ger alla i kollektivet en trygg tillhörighet, som i någon mening blir ändå tryggare av sin utstötningsmekanism.
Det är briljant och uppslitande, utan misskund. Människan i grupp liknar i Bausch Våroffer ömsom en flock vargar, ömsom snabbt undflyende hindar. Det djurliknande pekar mot kön och sexualitet, och här lyfts höfter mot skyn, rullas rumpor och gungas bröst. Särskilt kvinnors åtrå får en dansad form, en ångande, pockande egen andning.
Stravinskijs stora betydelse för dansens utveckling utifrån Ryska balettens nytänkande, har en pendang i Pina Bausch, som ritade en ny karta för scenkonsten på 1980-talet. Där drog hon upp nya vägar mellan dansen och teatern, och mellan dansen och bildkonsten. Med 80-talets hela dansboom i släptåg transformerades den dramatiska teatern till det postmoderna äventyret på scenen, tätt följd av det post-postmoderna och postdramatiska.
Pina Bausch dog 2009, hennes kompani Tanztheater Wuppertal dansar, än så länge, vidare med verken som förflyttade berget scenkonst.