Weld: festival:display 2013
Dansscenen Weld i Stockholm har festival denna vecka. Det dagliga programmen växlar och utvidgas framåt lördagen och söndagen. Kanske man borde önska ihållande regn över staden så att långa pass över fem, sex timmar lockar många?
Själv gick jag och såg tisdagens öppningsprogram om bara två timmar. Under vilka man kunde glida mellan olika verk, live, fotade eller både och som den märkliga camera obscura där Sybrig Dokter projiceras upp-och-ner inne i ett mörkt och dessutom krökt rum. Jag tror (något händer) heter verket, om jag förstått rätt.
Det är nämligen inte helt lätt att avläsa i den fina katalogen vad som är vad i relation till den dansade verkligheten jag ser. Men nog är det Fodral av Marie Fahlin och Jenny Berntsson jag ser när jag iakttar en liggande människa i svart well-papp fodral som kryp-has-förflyttas lite grann?
Och visst är det Cristina Caprioli som döljer sig bakom ”koreomaskopin” till SMERK, som Cristobaldo Capridotti. Men hade hon inte själv suttit där, berättat att hon var förtjust i att leka och det var vad hon just hade gjort med sin ”alien” i grå-grönt kroppssmink och stora svarta ögon, så hade jag kanske inte listat ut det. (Jag tolkar det som att dansade gjorde Sophie August, kanske hon inte riktigt heter så). Smerk-varelsen har en distinkt koreografi, (dans-dans, helt enkelt!) och sin musik fäst på ryggen i en liten manick. Diodlampor blinkar i fållen på hennes kolt och gör SMERK till ett litet stycke som når lite längre än sig själv.
På fredag och lördag kan man även se SU-EN i samarbete med Hiroko Tsuchimoto kombinera koreografi och textil konst, en hybrid mellan ”kropp, kostym och rumslig installation”.
Är ett iscensatt samtal en performance? Det kan den förstås vara, men mig lämnar LÖSNING kallsinnig med sitt pendlande mellan trivialt och pretentiöst. Å andra sidan är många av upphovskvinnorna (och några män) unga och testar nya variationer på hundra år av modernism. Vilket måste göras. Absolut.