Foto: Petra Hellberg
Lars Norén: 3.31.93, regi: Sofia Jupither, Stockholms Stadsteater, Föreställningens längd: 4 timmar
Stilla som i en kyrka, väldigt som i en katedral. Men minus gud. Eller Gud. Lars Norén arbetar vidare i ett rum för teatern som är väntrum, klinik, vårdrum, bårhus, promenadväg eller vardagsrum. Det är upplöst och isärmonterat, men ihopfogat igen. Under valven: ingen misskund med människorna och deras brister. Men så, aningen plötsligt, skjuter ett ljus in någonstans högt ovanifrån genom fönstren i helgedomen. Det finns inga andra människor än de som lever nu och här, och på något mirakulöst sätt går ändå de som lyckas överleva vidare, knyter nya band, orkar fortsätta att finnas.
Ord som mosaik, fragment och musikalitet är ofrånkomliga, igen, inför uruppförandet av Lars Norén senaste verk: 3.31.93. Tre akter, 31 roller, 93 scener och återigen en anonym pjästitel av siffror som i Personkrets 3:1 eller i Terminalpjäsernas nummerkombinationer. En lång rad av situationer och personer som först helt fristående och pusselbitsliknande ger brottstycken av liv och problem knyts sakta men säkert ihop till ett nät av samband, beroenden, tillbakablickar, kopplingar och brytningar.
Både berättarteknik och teman känns igen såväl från storskaliga pjäser som Personkrets 3:1 som de små Terminalpjäserna. Förra årets Fragmente för Folkteatern i Göteborg drev vidare pusseltekniken där roller hakar i varandra vartefter spelet fortgår. Där skildras hur så kallat vanligt folk närmar sig en nedåtgående spiral i samhället till följd av försämrade skyddsnät. De som hamnar utanför i arbetslöshet eller långtidssjukdom har en alltmer såpad backe att försöka hitta fästpunkter i. 3.31.93 rymmer inte samma sociala perspektiv, rollerna är i stort sett vanlig svensk medel- eller arbetarklass, men de drabbas av ”brist och bristningar” som Mikael van Reis skriver i sin klara exposé över Noréns författarskap i programbladet. Skilsmässa, missbruk, olyckshändelse – allt som kunde hända alla och envar och drabba på ett individuellt plan, långt från krig och omvärld.
Sofia Jupither, väl förtrogen med Lars Noréns dramatik och senast regissör för Fragmente, går vidare med en låg scenisk puls, en stillhet som ramar in och förhöjer alldaglighet och banaliteter till ett mjukt och inåtriktat flöde. Uppsättningen bränns inte, utan borrar, gnager, filar och cirklar intensivt som en bevakningsstyrka kring människorna, just de här människorna och därför Människan.
Stockholms Stadsteaters ensemble spelar som änglar, eller rättare sagt som aktörer så insiktsfulla att de kan ge kropp åt alldeles vanliga människor utan att förminska dem till typer och klichéer. De får vara udda, kloka, galna, ömsinta, cyniska, komiska, tragiska. Snön faller, askan yr – och efter den första aktens presentation, kommer andra aktens explosiva punktnedslag. Och slutligen tredje aktens renande eldsvåda och med den en bibliskt symbolisk försoning.
Den humor som alltid brukar slingra sig in i Norén-dialogens stilsäkra registrering av lustiga trivialiteter i vardagsspråket är ovanligt lite brukad. Som om den utmätta tiden måste brukas väl och noga; här finns inte längre tid för nonsens. Ännu hinner vi lappa och laga i relationer, lossa beroenden och länka ihop hjärtan.
Svårt att jubla över något så lågmält som denna mässa, men också omöjligt att värja sig mot dess obönhörliga glans.