Jacob Hirdwall: Det oupptäckta landet, regi: författaren, Ensembleverket, Vallentuna teater
Det skulle vara roligt att kunna säga: det här ser lovande ut. Tänk, en ny teater med så goda resurser. Vallentuna kommun satsar och Ensembleverket med Jacob Hirdwall som konstnärlig ledare är en helt ny fri teatergrupp som ska hålla till där i den närmaste framtiden.
Tråkigt nog kan jag inte säga det. Premiärkvällen i lördags var en dyster upplevelse.
Jacob Hirdwall är en erfaren dramatiker och dramaturg med ett tjugotal pjäser bakom sig och många år på bl a Dramaten. De senaste åren har han också regisserat. Det oupptäckta landet skrevs 2007 för Islands nationalteater. Pjäsen infogar sig i science fiction-traditionen med dess typiska vetenskapliga anslag. Det börjar med en, allt för lång, introduktion om våra gener, stamceller och kloning. SF-genren kan tillåta sig att ge utrymme för en djärv extrapolering av tidens vetenskapliga potential och hamnar oftare i dystopi snarare än utopi.
Men pjäsen tappar fokus och griper snart över alltför många frågeställningar, inte bara läkemedelsindustrins roll och forskares bristande moral, utan också den kommersialiserade vården, dödshjälp, rätten att avsluta sitt eget liv, samt övertro, mysticism och myter. Samt Shakespeare.
Kan människan bli hur gammal som helst? I pjäsens introduceras ett fenomen, den isländsk kvinna, Aion, som är född 1858 och redan alltså överårig och tillhörande en särskild sorts individer med sällsamma gåvor. Kan hennes gener användas för att bota sjuka och – eller ge människan evigt liv?
Den komplexa frågan om genförändringar reduceras till en kamp mot en läkemedelsjätte som vill utnyttja kunskapen till att ge evigt liv åt en liten exklusiv överklass.
Man tappar snart kollen. Visst kunde fantasi, vetenskap och framtidsvisioner få ta varandra i hand och dra iväg på teaterscenen. Det är den rentav till för. Men här bjuds påver tv-serie-realism av en faktiskt lyxigt stor ensemblen om elva aktörer med mycket ojämnt fördelade förmågor. De har regisserats i ett stort antal scener med stela uppställningar som kräver pausskapande omgrupperingar. Tre timmar långt och några av rollerna är omfattande och skådespelarna räcker inte till dramatiskt, vare sig för psykologisk realism eller spökig stilisering. Och om stiliseringen är tänkt som dominerande stil, kan den inte ideligen punkteras av banalt inkännande realism.
Till kritikens frihet hör att ibland inte skriva någon recension alls, att vara diskret och tyst låta saken vila i frid. Jag överväger det länge. Men detta är ju inte unga amatörer som vågar friskt och kör i diket så det ryker. Utan erfarna professionella som brister: i gestaltning, i omdöme.
Dubbelt trist när nu en kommun så beslutsamt satsar på teater och långsiktighet, tvärtemot Stockholms kommun som just meddelat en rad etablerade och ambitiösa teatrar, bl a Turteatern, Galeasen och Moment, att de måste söka medel per projekt och inte per spelår. Det försvårar all planering och saboterar seriösa arbetsprocesser. Mer än någonsin behövs en öppen diskussion om konstens kvalitet, men också om dess villkor. Heder åt Vallentuna som satsar på teater! Hoppas Ensembleverkets nästa produktion bättre svarar mot ambitionerna.