Foto: Petra Hellberg
Willy Russell: Blodsbröder, regi: Alexander Öberg, Stockholms Stadsteater, föreställningens längd: 3 timmar
Det är närmare till Liverpool från Göteborg räknat än från Stockholm. Myten om den goda, hjärtevarma arbetarklassen och den iskallt beräknande överklassen har sin relevans överallt, måhända, men den är rotad och underförstådd i Göteborg på ett sätt som känns avlägset i Stockholm. Vilket jag blir påmind om när jag ser Blodbröder på Stockholms Stadsteater.
Willy Russel skrev Blodsbröder 1981 i Thatchers England, än idag hårt klassindelat. Men när jag nu ser musikalen på Stockholms Stadsteater blir det slående att tid har gått, även om segregeringen galopperar idag till och med i dryga Stockholm. Tidigt 80-tal är före hbtq -medvetenhet och aids, före ett multikulturellt samhälle, globaliseringen var bara begynnande. Dessutom trodde man inte alls på genetiken, utan enbart på det sociala och kulturella arvet, idag har vi väl kommit till ett något mer balanserat både-och.
Spelar det roll? Är inte frågeställningen om två tvillingbröder där den ena adopteras bort till rika en klassiker? Jo, men kanske själva sättet frågan ställs på är mycket präglad av sin tid. Om Marx skrivit en melodram skulle det varit den här, skriver Göran Greider i programmet. Det kan han faktiskt ha rätt i. Individens ansvar och potential är inte intressant ur Russell-Marx-perspektivet. T o m Dickens var mer optimistisk och hade lösningar till hands för fattiga barnhusbarn! Hos Russell är slutet oundvikligt. Klassamhället äter sina barn.
Musikalen som genre är sannerligen ingen glad operett. Till sitt innehåll står den närmare operan: ond, bråd död, maktövergrepp, katastrofer och passion. Sedan West Side Story inledde musikalernas intåg har idel becksvarta teman dominerat och ett slags showfilmrealism alltmer brett ut sig. På så sätt är Blodsbröder en äkta musikal och har, helt i sin ordning, allt annat än happy end.
Uppsättningen är stor och generös, full av fiffiga upptåg, men också alldeles för lång. Den präglas av stor musikalisk professionalism, men vi som bor i Suzanne Osten-landet har för länge sedan förstått att barn (spelade av vuxna yrkespersoner) på en teaterscen inte alltid behöver skutta eller gå med tårna inåt. Det kan bli kul, men skapar distans.
I vissa scener har man lyckats hitta en balans mellan avspänd absurdism och det allvar som ligger i styckets botten; scenen med de iakttagande och sjungande korna är fyndig och hanterar det knepigt kluvna mellan underhållning och allvar i musikalgenren väl.
Men överdrifter och hög teatralitet har sina risker. Hur kul är det att hänga ut östeuropeiska kvinnor i det förfärliga porträttet på ”jättekul” bruten ryska av fru Lejon, den nyrika brackan som adopterar ena tvillingen? Olustigt, tycker jag. Ett fall för DO, kanske?
Niklas Hjulström som berättaren har den liverpoolskt/göteborgska känslan för publikkontakt och klassanalys; samt en profets allvisa coolness när han dyker upp. Jennifer Browns äkthet som den slitna sjubarnsmamman är, känns det som, hennes egen och hon sjunger så fint ut den. Albin Flinkas och Anton Lundqvist som tvillingarna är bra, men Öbergs skojsamma regi riskabel just i deras fall med barnschabloner som känns minst sagt passé, före 70-talets insikt om barn som vanliga människor.
Bra jobbat, men man hamnar till slut i frågan om varför? Varför denna halvgamla musikal? Varför så många musikaler? Vilket tänk har fått sista ordet? Svaret är att man alltid kan säga till ett kulturborgarråd att så här blir det mycket teater för pengarna. Mycket publik, mycket underhållning, nya publikgrupper, kanske. Mycket av allt; men mindre av det där något som alla dessa fantastiska konstnärer skulle kunna göra om de bara fick.