Höstvädret är magiskt vackert, varmt är det och glittrande soligt när jag och kritikerkollegan från SR Cecilia Djurberg efter avslutad konferens går på tur på Snöhättas tak, den nya operan i Oslo. Vackrare kan det inte vara: Oslofjorden glittrar förföriskt, vi fikar i solskenet.
Det är det Norska kritiklaget som bjudit in till konferens i två dagar. Den svenska (alerta!) teaterkritikerföreningen har hängt på och Anna Håkansson, som skriver teaterkritik på denna sida, har bland sina talanger den att kunna göra en ansökan om pänningar som fungerar. Så med hjälp av Nordisk Kulturfond har vi svenska och också danska kritiker kunnat delta ”Kritikerrollen i skärningspunkten mellan konst, journalistik och akademi” – bjudna på konferensavgiften, hotell och mat. Tänk!
Och tack för det. Det norska Kritikerlaget samlar alla slags kritiker i en förening, och så finns det sektioner för scenkonstkritiker, konstkritiker och litteraturkritiker. I Sverige finns ingen sammanslutning för litteraturkritiker alls, men teaterkritiker, filmkritiker och konstkritiker har separata organisationer, alla anslutna till internationella förbund. Om kritikens tillgänglighet talade Cecilia Djurberg som på SR arbetar med Medieormen, ett projekt för journlistisk förnyelse inom de nya medierna.
Ibland hade konferensen en rätt akademisk slagsida och en viss övervikt för litteraturkritik, men det blev fart på diskussionen i och med Cecilias bilder över hur twitterkonton klustrar sig och hur bloggar och kommentarsfält kan tänkas fungera. Majoriteten av nu levande och arbetande kritiker är ju redan där (- som denna blogg). Möjligheterna är många och fantastiska, men den skarv i tiden där vi befinner oss gör att frågetecknen flockar sig: måste allt arbete på nätet vara gratis? Hur ska en frilansande kritiker kunna ta betalt? En norsk kritiker föreslår en symbolisk ersättning på 50 kronor för varje gång man gör en kommentar. Någonting!
Några tidningar välkomnar bloggar, andra stänger ner och täpper till. Några länkar generöst, andra vill bara ha eget. Hur ska den enskilda kritikern navigera på detta hav? Hur ska den frilansande kritikern kunna strukturera sitt yrkesliv ekonomiskt? Kanske den gamla ordningen med betalt per artikel fungerar sämre nu?
Ska en kritiker arbeta jämt? Å andra sidan: det är ju det vi gör i alla fall när vi läser böcker, ser teater, lyssnar på musik för att sedan reflektera, bedöma, analysera och diskutera det vi har sett. För att vi vill.