Astrid Menasanch Tobieson (manus och regi): 100 barn, Stå!Gerillan, Fri Scen, Stockholms Stadsteater
På pappret är alla människor lika mycket värda. I teorin. I demokratin. I den globala världsordningen. Men så är det allt som måste sammanfattas som verkligheten. Och där är, till exempel, en svensk i Sverige värd något helt annat än ett kinesiskt barn som kommer ensam till Sverige. Utan någon, utan någonting.
Gränserna mellan det ena och det andra, mellan vi och dom, mellan regeln och de alltför många undantagen; med samma envetenhet som Menasanch Tobiesons pjäs 100 barn vänder och vrider på frågan gör hennes regi det. På ett strikt rutmönster av mattor läggs små ljusblå stenar ut till en linje. Linjen som skiljer det ena från det andra, vi från dom, regeln (i teorin) och de många undantagen (i praktiken). Text och regi borrar och borrar, trampar på stället och tjatar. Ja, faktiskt. Om våldets teater, som dramatikern kallar den fruktansvärda dramatik, den som spelas vid gränsövergångar och invid gränser, ute på vatten där flyktingar flyr till vad de drömmer om som ett bättre liv.
Mer än hundra är de kinesiska barn som kom 2007 utan vuxna till Sverige, som placerades av svenska myndigheter och som inom ett par dagar försvann. Ingen vet vart. Är de döda eller såldes/förmedlades vidare och i så fall vart? Man vet inte. Så småningom dömdes ett i Sverige bosatt kinesiskt par som köpt ett stort antal flygbiljetter, men visshet om barnen och deras öde har inte uppnåtts.
Är det för att de var barn? Är de för att de var icke-svenska och dessutom utomeuropeiska personer? Eller var kombinationen barn och främmande det som blev deras öde?
Svåra frågor. Det är så svårt, det här, mal replikerna om och om igen som ringar in myndighets-Sveriges attityd. Och allas vår attityd. Tråkigt, men vad kan vi göra? Polisen som spanar ”passivt”, utredningar som slutar i frågetecken. Menasanch Tobieson håller fram det faktum att FN:s flyktingkonvention formulerades kring en tänkt flykting, en ”han” och först ett par decennier senare kom FN:s Kvinnokonvention och ännu senare Barnkonventionen. Som Sverige var snabb med att ratificera, men beslutet att upphöja konventionen till lag dröjer.
De tre skådespelerskorna delar på rollerna skurk, offer och myndighet. Alla tre spelar distinkt, skärpt, med en latent humor som klickar till när berättelsen blir alltför absurd. Välvilligheten i teorin som krockar med brutaliteten i praktiken – ibland är det ju för galet. Och en dröjande sorg, en poetisk stillhet runt raden av små ljusblå stenar som läggs ut till en rak och fin linje. En sån som skiljer det ena från det andra.