Lars Norén: Nattvarden, regi Björn Runge, Stockholms Stadsteater.
Förställningens längd 3,5 timmar.
Mamma och mannen, mannen och kvinnan. Föräldern och barnet. Klassiskt, tidlöst och samtida så att det svider. Lars Noréns Nattvarden från 1983 hör till hans tidiga verk och uruppfördes 1985 på Dramaten, där han sedan kom att bli husdramatiker i ett tiotal år. Jag minns telefonen; den var en röd Kobra och den låg omkullagd, ty däri fanns Barnet. Barnet, det allestädes närvarande barnet som glöms, göms, förskjuts. John, omgift pappa, har dålig kontakt med dottern i ett tidigare äktenskap och försöker trösta henne i ett telefonsamtal. Till sluts läggs luren av så att flickan kan ropa på sin pappa när hon vill under kvällen.
I Björn Runges regi är telefonen inte en Kobra utan en platt standardtelefon med knappar. Luren av. Det är en effektivt smärtsam bild av vuxna som drar vidare med livet, och lämnar barnen efter sig. Omsorgen om och oron för barnen känns igen i hela Lars Noréns författarskap och inte minst i dagböckerna. Oron och otillräckligheten; handfallen står den vuxne inför allt äldre barn som börjar leva egna liv.
Det är inte konstigt att den röda Kobran fick mig att sitta kapprak eftersom mina egna barn var små i mitten av 1980-talet. Längesen nu, och kanske jag ser tydligare och mer nytert hur den norénska tolkningen av ett barns perspektiv varieras. John, den mest jag-liknande personen i pjäsen, sitter till slut och tittar på foton av sig själv. Detta barn som är han själv, skulle han vilja få trösta och ta hand om.
Några kommer att säga att föreställningen är för lång. Kanske den kunde varit en timme kortare, men den etablerar en lugnt iakttagande rytm, låter alla aspekter, perspektiv, och detaljer dyka upp och granskas. Två bröder och deras fruar träffas på kvällen efter moderns kremering och äktenskap, barndomar, främlingsskap och ömhet bildar en mosaik där det heller inte fattas bitar av humor och absurdism. Björn Runge arbetar med ett filmiskt scenspråk där ljudbilder och ljussekvenser stöttar, bär, kompletterar skådespelarnas spel som med mygg-mikrofoner känns viskande nära.
Att Samuel Fröler kan vara storartad, ofta på ett stillsamt sätt, visste jag, men här tolkar han ett svart prisma där man aldrig vet vad som är destruktivitet och vad som är överlevnadsstrategi. Hans hustru Charlotte spelas gnistrande väl av Anja Lundqvist och det andra äkta paret, Kajsa Ernst och Jacob Nordenson, arbetar kontrapunktiskt med låga toner, folklighet och inställda uppror. Längtar gör de alla, efter närhet och samtidigt bort. Mammas aska i sin urna övervakar allt. De är så oerhört lika någon man känner, eller är.