W.A. Mozart: Mitridate, Musik på slottet 8, 9 feb
Föreställningens längd: 2, 20
Scenkonsten har varit queer sedan urminnes tid. Det är åskådarna som förändrats och uppfattat män och kvinnor ”en travesti” på olika sätt. I Mozarts operor har det, sedan kastraterna dog ut på 1800-talet, varit standard med ”byxroller”, kvinnor som sjunger mansroller där det sångtekniskt krävs ett högt röstläge.
Så för Paula Hoffman och Paulina Pfeiffer är det operavardag att sjunga och spela mansroller. Och när man ser dem i Mitridate i Rikssalen på Stockholms slott så ser man det, man tror på dem. De landar i en människa och ett känsloregister sublimerat till musik som är komplicerad, intrikat uppbygggt och toppad med svindlande koloraturpartier.
Det är Musik på Slottet som bjuder Mitridate, en mycket sällan och aldrig i Sverige spelad Mozart-opera, skriven när det lilla geniet var blott 14 år. När den hade premiär i Milano 1770 tog den sex och en halv timme att spela och innehöll en hel del dans.
Uppsättningen är en hybrid av konsert och teater; endast ariorna sjungs och däremellan berättar Robert Fux, överdådigt utstofferad till 1700-talsdam om handlingen (som bygger på en pjäs av Racine), om hur man spelade, om gestik, om röster och mycket annat. Det gör han förträffligt; en förnuftets kommentaror och en pedagog i en tokteatral kostym med drag-artisteriets särskilda blick och blinkning.
En av kvinnorollerna sjungs av en kontratenor, Daniel Carlsson, med vitsminkad skäggbotten och skära rosor på kinderna. Till skillnad från sina byxrolls-kolleger ser han aningen inlåst ut i sitt klänningsliv. (Eller måste jag komma ut som hetero här och börja undra om det är jag i egen kvinnlig person som tycker en aning synd om honom.) Han ser, till skillnad från Fux i sina skära fjädrar, inte ut att trivas i sitt silvergrå siden.
Volym, värme och klokhet utstrålar dock från Anna Eklund-Tarantino i rollen som Aspasia, kvinnan som ska gifta sig med Mitridate, macho-patriarken som turligt nog till slut tar livet av sig. Så att hon kan få den trevliga sonen, och den otrevliga sonen kan bli ångerköpt och snäll samt få sin prinsessa, kontratenoren.
Maria Lindahl och Rebaroque-ensemblen har fin puls och driv; cembalons plats intas av ett dragspel som ger en lite mullig kropp till musiken, i stället för det sprött pickande. Som i fjärran hör man Trollflöjten nalkas, uppåtpumpningen till högtryck från Don Giovanni. Mitridate är en superung Mozart på väg mot friheten från barockoperans regelverk, fasthakad på mytologi, kungar och öden. Sedan blev det vanligt folk på scenen och mer drag under galoscherna. Den skissade iscensättningen av Mitridate mellan konsert och teater är högst adekvat; berättad på detta sätt bjuds en intressant afton.