Kenneth Kvarnström: Youyouyou, Kulturhuset, föreställningens längd: 1 timme.
I slutet av förra året inledde Kenneth Kvarnström sitt nya uppdrag som danschef vid Kulturhuset Stadsteatern med Sofa(r). Han hade koreograferat sig själv och en musiker, Jonas Nordberg, i ett lågmält, dansat samtal om döden. Hur tänker vi oss den?
Rent konkret och mer abstrakt.
Det nya verket i Kenneth Kvarnströms koreografi fortsätter i vidare cirklar kring samma frågeställning. Disigt svart ljus bäddar lent in de sex dansarna i svarta byxor och jackor, som har medeltida look. Jens Sethzmans svarta rum och märkligt mörka ljus är magnifikt, och varierar sig på egna villkor: plötsligt solig dimma som lägger guld kring allt det svarta.
Samtalet har tystnat i Youyouyou, alla är ett du. Individer men lika, män och kvinnor men påtagligt unisex. Som alltid har Kenneth Kvarnström signerat ett välkomponerat och genomarbetat material, varierat och i dynamisk balans. Några sekvenser understryker det robotaktigt, mekaniska hos människans rörelsemönster, andra hur vi lyfter och sänker ner varandra – en bild av begravandets eviga kretslopp.
Kenneth Kvarnström tänker sig att han tar med ”publiken på en resa, där slutdestinationen är okänd och där det för någon förhoppningsvis blir livsavgörande.” Det är milt och hoppfullt men också vagt. Verket har en undertitel: ”I stormens epicentrum, ligger livet stilla. I den högsta volymen, spränger sig tystnaden fram.”
Ola Hjelmbergs musik mullrar monokront, men mycket riktigt finns stunder där allt tycks stillna, ändå. Som små båtar, svajförtöjda för natten i en vik, sjunker dansarna var och en för sig ner på golvet och blir liggande. Förlösande ögonblick uppstår också när de sex dansarna rör sig i tät grupp, som en enda kropp. Luvtröjor, ansiktsmasker, de många uttrycken för avidentifiering stämmer med slutets ryggar vända mot publiken. Men det motarbetar också för åskådaren att stiga in i den vackert svarta bilden av alltings slut.