Foto: Ulf Sörenson
Birgit Cullberg: Fröken Julie, Agnes de Mille: Fall River Legend, Opéra de Paris
Balettchefen vid Parisoperan är en intressant dam. Brigitte Lefèvre, som slutar efter nästan tjugo år i höst, har gått den långa vägen från litet balettbarn, som började elevskolan vid åtta års ålder.
Under 1980-talet var hon kulturdepartementets inspektör för dans och 1995 utnämndes hon till balettchef för Parisoperan och för 180 dansare. Men det som särskilt intresserar mig är hur hon byggt upp en repertoar för Parisoperan där historiskt, klassiskt och samtida möts. Frågan är inte lätt för världens operahus. Ska man hålla en ensemble som kan dansa Svansjön, Giselle och Nötknäpparen på en konstnärligt intressant nivå (och inte bara tekniskt korrekt), hur ska samma dansare också kunna dansa Sidi Larbi Cherkaoui och Mats Ek? Forsythe och Pina Bausch?
När jag skrev texterna till boken om Mats Ek, med foto av Lesley Leslie-Spinks, intervjuade jag Brigitte Lefèvre i hennes belamrade och ganska modesta kontor i operahuset. ”Jag vill inte ha ett fall framåt”, sa hon bestämt, och menade att man inte endast kan dansa nytt, nytt i ett hus av denna kaliber. Istället ville hon ha en bred repertoar med verk från 1800-talet och intresserade sig för moderna klassiker från hela 1900-talet. Det är i det perspektivet man bör se att hon nu fogat Birgit Cullbergs Fröken Julie från 1950 till repertoaren. Hon verkar se på samlingen koreografiska verk ungefär som en bibliotekarie sorterar in böckerna i hyllorna på ett bibliotek.
Sen är hon särskilt förtjust i dynastin Cullberg-Ek och i många år missade hon aldrig Cullbergbalettens årliga gästspel i Paris. Hon har också bjudit in Mats Ek att skapa helt nya verk för huset, som hans Appartement (Lägenhet) med Fläskkvartetten. Det är särskilt den jämställda synen på kvinnor och män som fascinerat, eller som hon sa medan hon måttade med sina båda pekfingrar i luften: hos Mats Ek är man och kvinna som ett plus ett!
Så, det sista hon nu gör innan hon lämnar operan är att utvidga repertoaren med Birgit Cullbergs kanske mest typiska verk, Fröken Julie, efter August Strindbergs pjäs. Ett mästarprov på hennes dramaturgiska förmåga och skicklighet att skapa ett dansdramatiskt berättande med stor komplexitet. Trots pjäsens hemska slut, kunde hon dessutom få till en knivsudd humor både i de folkliga scenerna från midsommardansen och herrgårdsmiljöns pompösa patron samt släktspökena.
Det är Ana Laguna, som en gång i tiden själv dansat Fröken Julie i Cullbergbaletten, som står för inrepeteringen, assisterad av Monica Mengarelli, ”gammal” Cullbergdansare och Agneta Valcu, koreolog (den som tecknar ner dans) från Stockholmsoperan. Sven X:et Erixsons dekor och kostymer är på plats med hjälp av Katrin Brännström, som rekonstruerat dem efter hur de såg ut som nya 1950. Ljussättningen har också svensk signatur av Erik Berglund.
Fröken Julie delar afton med ett verk av Agnes de Mille, amerikansk koreograf från samma tid som Birgit Cullberg. Hennes verk, Fall River Legend, bygger på en verklig historia om en kvinna, Lizzie Borden, som mördade sin far och styvmor med yxa och avrättades. Verken har beröringspunkter i sin skildring av kvinnor inte bara på gränsen till sammanbrott utan långt förbi den. Men både Strindberg och Birigt Cullberg tillåter sig större komplikationer i skildringen av ett drama med kollisioner både av klass, kön och psykologiska styrkeförhållanden.
Och allt stämmer fint i den tolkning jag ser. Nicolas le Riche är möjligen lite elegantare än vi tänker oss Jean, men har en övertygande hetta i förförelsescenens olika faser. Aurélie Dupont faller verkligen från överklassdam till liten skamsen, krossad flicka så det syns och känns – vikten av dramatisk kompetens är slående för den typ av teatral dans som var Birgit Cullbergs. I midsommardansen har uppenbarligen de franska dansarna kul när de spelar fulla och snusiga. Och särskilt roligt har de tre dansare som dansar de gamla gummorna på festen, de som skvallrar och förfasar sig och är snabbast att fördöma Julies kurtis av Jean.
Blomgirlangerna, bondflickornas finklänningar och halmhattar och skärgårdslandskapet som öppnar sig när Jean slår upp herrgårdsdörrarna och går vidare i livet – så svenskt det ser ut! Ännu svenskare än hemma.