Carl Larsson – l’Imagier de la Suède (Sveriges bildmakare), utställning på Petit Palais i Paris 7 mars-7 juni.
Lille Matts Larsson i mössa och tröja blickar aningen skeptiskt på besökarna som närmar sig Petit Palais. Den något mindre utställningsbyggnaden till Paris-utställningen 1900 är en nyrenoverad skönhet i guldglänsande jugendslingor och i stort sett jämnårig med Matts. Carl Larsson-utställningen i undervåningen är modest, hemtrevlig och med små rara röda barnstolar i en lekvänlig IKEA-stödd del av utställningen.
Det är verkligen i sin ordning att Carl Larsson ägnas en utställning i Paris. Här hör han, på många sätt, hemma och den fina akvarellen av Matts fångar ända in i tofsen på luvan utställningens titel ”Carl Larsson – l’imagier de la Suède” – Sveriges bildmakare. Bilden av Sverige, alltså, och ännu mer svenskarnas bild av sig själva. Eller i alla fall mångas tänkta idealbild av sig själva. Kräftkalas och skidåkning, julfest och familjeliv, leksaker överallt och barn med öroninflammation som behöver ompysslas.
Åren i Paris och Grez-sur-Loing är avgörande för Carl Larsson, och här träffade han Karin Bergöö som blev hans hustru. Han hamnade mitt i impressionismens och jugendepokens blomning och dess förtjusning över japansk bildkonst satte tydligt avtryck i Carl Larssons bilder av kålland, gamlingar, blommor och barn.
Det första barnet föddes också i Frankrike, och hela familjebygget som kom att bli det mest älskade motivet påbörjades här. I Sverige är det också det mest ifrågasatta – hur många gånger har jag inte hamnat i diskussioner som börjar med ”jag avskyr Carl Larsson”? Kakburkar och en gullighetskanon grumlar senare generationers entusiasm, och nog hade det varit intressant om ett sådant ljus över nationalmålaren också kunnat rymmas?
Bilderna från Sundborn och lilla Hyttnäs dominerar utställningen, Karin Larsson finns med på många av bilderna när hon fixar med blommor, ordnar dricka till maten, kammar en dotter. Jag saknar en egen hörna för Karin! Idag finns i Sverige böcker och studier av hennes konst och betydelse för hemmets utformning som hade kunnat vara grund för en egen nisch. Den lustiga grönmålade hyllan för blommor som Carl gjorde ett fint omslag till Åt solsidan (1910) är designad av henne, för att ta ett enda exempel. Hon borde också i Paris få den plats hon så väl förtjänar i den samlade bilden av detta trendsättar-par och deras livsstilskoncept.
Jag är rädd att utställningen ser lite för naivt och svenskt idyllisk ut för en fransk publik, och den svenska självbilden är definitivt mogen för en mer komplex Carl Larsson-bild. En konstnär som kunde måla barn, bybor och blommor med sådan känslighet och respekt behöver varken bli avskydd eller ikoniserad. Men genomlyst, analyserad och förstådd i en djupare mening i sin tid och sitt sammanhang.