Boris Charmatz: Enfant, Dansens Hus 29 och 30 oktober, föreställningens längd: 1 timme
Jag tänker på en kollega som förlorade ett barn. Jag tänker på mina grannar, ett ungt par med en nyfödd bebis. Jag ser dem gå av och an, av och an med den lillas huvud vilande på axeln. Omsorgerna, kärleken, värmen, men också utmattningen, styrandet, kontrollen. Skräcken inför att förlora, hjälplösheten om det ändå skulle ske.
Vuxna behöver barnen så som barnen behöver sina vuxna. Inte av riktigt samma anledningar, men likafullt som kommunicerande kärl.
Boris Charmatz verk Enfant är en bild i svart. Den inleds mekaniskt och visar på hur människan styrs och låter sig styras av yttre villkor. Så småningom bär dansarna in barn i 5-7-årsålder. Livlösa, blundande, hängande och med den änglalika släta rundhet i sina ansikten som är de sovande barnens.
Det är en stund av obehag när dansarna börjar styra och ställa med barnen som om de vore dockor. Jag börjar tänka på barnkonventionen; barnets perspektiv, hur var det nu?
Men i nästa fas börjar barnen vakna, röra sig, till slut springa och jaga. Vilken lättnad! De ser ut att ha roligt. För att snart börja styra och ställa med de vuxna dansarna som en efter en segnat ner på golvet.
Hur ska det tolkas? Vad är det man ser när Boris Charmatz målar tredimensionella rörelsebilder? Jag ser ett sorgset men livsbejakande credo, en hymn där Michael Jackson, Henry Purcell och bretonsk säckpipa blandas med fågelflocksskrin och skolgårdssorl.
Mer oroande än vackert, mer bild än dans, mer tänkvärt än drabbande och bra. Alla har vi burit på ett sovande barn – tyngd, makt, kärlek, omsorg? Allt på en gång, faktiskt, inget utan det andra. Så tänker jag när jag ser Enfant.