Sigge Modigh: The Tenth Muse, Dansmuseet t o m 16 nov, föreställningens längd: 35 min
Nio var antikens musor. Den tionde uppfanns av Shakespeare och i sin 38:e sonett utnämner han den han älskar till sin musa, den nya, tionde. Sonetterna anses ju vara skrivna till en ung man som var föremål för gamle Wills kärlekslåga. Och de senaste åren har själva Wills person ifrågasatts till den grad, att han ibland bara kallas ”mannen från Stratford”, medan verket tillskrivs en briljant och lärd diplomat, Florio.
Så vad vet man? Det räcker att hålla med om att en människa kan inspirera en annan, och att kärlekens kraft kan förlösa och drabba, för att intresserat följa Sigge Modighs verk för två dansare. Men här överglänser dansarna själva berättandet, där jag önskar att Modigh avstått från konkretionen i sammanknycklade pappersark och påklistrade post-it-lappar i olika färger. Att den ene, dansad av Jan-Erik Wikström, befinner sig i skaparkris, framgår ändå lika tydligt som att den andre, dansad av Pontus Sundset, förmår lösa upp, frigöra och inspirera.
Jan-Erik Wikström och Pontus Sundset passar ihop som två pusselbitar. Wikström förenar en naturlig auktoritet och viss slutenhet med dramatisk inlevelse och dansmässig precision av yppersta klass. Sundset har en makalös mjukhet, bredd och vidd som sluter sig runt danspartnern. Musan är av tradition en kvinna, och Sundset erövrar kvinnligt kodade signum med en självklarhet som gör att jag till slut sitter med hela famnen full av genusperspektiv. Verket kan tolkas som en berättelse om ett samkönat förhållande i verkligheten, lika väl som en tankedikt om konstnärens behov, krav och isolering.
Post-it-lapparna stör mer än tydliggör. Men två utsökt stringenta dansare får betraktaren att glömma den naiva delvisa realismen och det konventionella musikvalet från Pärt till Brahms, som stormar i överkant till det lilla formatet.