I dagens DN skriver Nicholas Ringskog Ferrada-Noli i svepande ordalag om att kritiken inte längre förmår ”skilja på fantasi och verklighet, på rättrådighet och konst”. Han behandlar kritik av litteratur, teater och hiphop i samma andetag och till de verk som han går lös på är Jonas Hassen Khemiris senaste pjäs som nu spelas på Dramaten, ”Ungefär lika med”. Han anser att pjäsens samhällskritik ”består av ett regn av billiga poänger” och att den har ”styltig dialog, platta rollfigurer, buskishumor och ett melodramatiskt slut”.
Eftersom Jonas Hassen Khemiri fick Expressens teaterpris, En bit av Georgs hatt, igår och jag är en av jurymedlemmarna som ivrade för att just han fick årets pris vill jag gärna säga: detta är en pjäs som har en form och en komposition som är väsensskild från den psykologiska realismens krav på dialog, roller och handling. Här berättas flera skilda historier inom ett ramverk av en ekonomisk-filofisk reflexion. Den påstår inte, den diskuterar. Formen är ett medvetet konstnärligt val, som man naturligtvis kan anse vara mer eller mindre intressant, och som sådant en fortsättning av pjäsen Jag ringer mina bröder. Båda pjäserna handlar om samtiden, men de är politiska bara på samma sätt som till exempel Ibsens pjäser om kvinnor i borgerliga familjer under 1800-talets slut.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli backar lite i slutet på sin flammande artikel: ”jag påstår inte att det inte finns politiska dimensioner i all kultur…..men konst får inte reduceras till ett politiskt redskap”…Men för vad skulle ”Ungefär lika med” vara ett redskap?
Det är ju tur att Ringskog Ferrada-Noli backar ett stycke. Och visst finns det vulgärkritik som inte förmår skilja konstnär och verk – något som den i Strindbergs land boende fått öva på länge. Artikeln visar också hur viktigt det är att det finns en kvalificerad kritik för olika genrer. Till exempel teaterkritiker som kan jämföra med, diskutera och värdera i relation till annan scenkonst. Kritiken av denna pjäs var för övrigt inte enhälligt jublande; den har en ganska knepig och distanserande form som kan utmana. Jag anser att den just därför är intressant som teaterkonst och relevant som samhällsdiskussion – det räcker långt.