Foto: Petra Hellberg
Örjan Andersson, Ina Christel Johannessen, Kenneth Kvarnström: Piano piano, Kulturhuset t o m 12 april, (sedan turné i Västsverige), speltid 1,20
Tre etablerade och medelålders koreografer har valt att skapa ett verk tillsammans. Varför känns det ändå som ett elevarbete när jag ser Piano, piano? Det där trevande hänsynsfulla, lite entusiastiska men utan signatur, eftersom denna inte hunnit växa fram och mogna.
Det blir liksom lite av varje när det gäller koreografin och dansandet av samtidsskickliga dansare: roligt och vackert, tråkigt och självbespeglande, tillgängligt och tolkningsbart, bortvänt och inkrökt. Konstanten att hålla sig till är musiken, Franz Schubert för hela slanten, på något av det tiotal pianon (och en flygel) som står på scenen. Asuka Nakamura är föreställningens pianist, nav och sceniska själ där hon utan åthävor men med fin precision spelar så som jag tänker mig att man gjorde i 1800-talets salonger. Sakligt men känsligt.
Den sammansmälta koreografin Andersson-Johannessen-Kvarnström rör sig i och kring musiken och dess ursprungstid; stormhattar, krinolinställningar, fårbogsärmar och bahytter dyker upp i halvtid som en hälsning från en epok där man drömde vackert, romantiskt och möjligen aningslöst om män och kvinnor.
Efter att ha sett Roland Pöntinen och Brahms ha spelat skjortan av två i och för sig utsökta dansare på Operan nyligen har jag påmints om att förhållandet mellan dans och musik sannerligen inte följer något givet mönster. Brahms tog över där, men här ramar Schubert in, understryker och håller fram. Flera sekvenser är fina och i klarögd samklang med Schubert, andra är bara ”gammal vanlig” koreograf som haft svårt att tänka om – som en långdragen kraftdans för männen i ensemblen. Duktigt och bra! Men varför här?
Då är överraskande sagoaktig kattmjuk dans, som Paul Lees, betydligt intressantare. Och den avslutande delen där Line Törmoen kan ses som en symbol för musikens innersta väsen blir alldeles underbar. De sju andra dansarna ser till att hon flyger, rullar i luften, klättrar upp och över pianot och nerför på andra sidan i ett bildspel av vad musik kan göra med sin lyssnare. Den patetiska sidan av det romantiska får ett språk, och då är detta dans på musikens vingar.
Asuka Nakamura spelar Schubert.