Alexander Ekman, koreografi, scenografi: Midsommarnattsdröm, Kungliga baletten, musik: Mikael Karlsson, sång: Anna von Hausswolff
Lägg allt gräs med ans, på det skola vi ta en dans! Så diktar Carl Jonas Love Almqvist om hövålmarna och så som Kungliga balettens dansare vadar i hö, dansar i hö och kastar hö i rytmiska kaskader, så rör sig Alexander Ekmans ”Midsommarnattsdröm” genom folktro, dikt och tradition.
Almqvist, Strindberg, Hugo Alvfén, Birgit Cullberg och Mats Ek – de dansar långdans genom detta verk, där stråk av såväl Pina Bausch som Maurice Béjart kan noteras. Shakespeare och hans saga i den magiska sommarnatten bidrar med sina förtrollade drömmar, men Ekman dyker fritt och djupt i nordiska vatten: just så grumligt glasklara som bara i drömmen.
Verket är delat i två akter: Drömmen om midsommar respektive En dröm om midsommar. Skillnaden är avsevärd; det finns en idé om hur midsommar borde vara, en helt annan om vad den ytterst handlar om. Sen urminnes tid går en ångande längtan genom den ljusa natten, en dröm om en kroppens tid av kärlek, erotik, drift och alltings ursprung.
Alexander Ekman har blott 31 år gammal redan flera stora och intressanta verk bakom sig. Hans väg till koreografin är dansarens, men han är också filmare. Tyngdpunkten i hans arbete är den rörliga scenbilden, med en särdeles god känsla för koreografi för stor ensemble. Ett operahus klassiskt tränade kår är idealisk för hans blick och tanke, och ser ut att bli på gott humör av hans luriga humor och distans. Här rör sig nära 40 dansare som en enda kropp, utan att behöva vara unisona eller utslätade. Så mycket roligare att också se hur ett dansat Ekman-språk börjar bli tydligt, inte minst i en sekvens med luftlätt tåspetsdans och i fint använt ultrarapid som en känslig bild för erotik.
Samtidigt som den inledande dansfesten i höet är generös och lustfylld läggs här ramarna för ett estetiskt genomarbetat och mycket rikt verk. Mikael Karlssons musik är omfamnande och mångfacetterat rytmiskt med stråkkvartett, piano, slagverk och Anna von Hausswolffs skira röst som ett lotsande signalljus genom drömmarnas väv av upplevt och tänkt, av önskat och fruktat.
Även om midsommarstången är klädd med hö är den första akten mer fest än tvång, även om huvudpersonen, En drömmare, med avvaktande steg går in i festligheterna. Men det är i andra akten som kättja, plåga, inordning och tillkortakommande drabbar betraktaren med sin snillrika balans mellan det förväntade och det inträffade.
Just som man tänker att nu kan inte mer hända, så snurrar Ekman en gång till på dansens drömfångare. Mats Ek, som fyller 70 år idag, får en present av ovanligt slag: en arvtagare som går sin alldeles egen väg.