Anne Teresa de Keersmaeker/ Boris Charmatz: Partita 2, Dansens Hus, 12-13 feb
Totalt mörker i 15 minuter men ingalunda i ensamhet. Ty där är Bach. Amandine Beyer har diskret glidit in genom en ljusglipa, och spelar ensam den eftertänksamt, matematiskt uppmätta liksom metodiska musiken.
Först därefter kommer ljuset, Anne Teresa de Keersmaeker själv och Boris Chamatz, färgglada sneakers, svart klänning för henne, svarta jeans och t-shirt för honom. De börjar dansa först utan musik, så småningom återvänder Amandine Beyer (jeans och högklackat) och hennes lugna, aningen muntra aptit på musiken smittar av sig på dansarna. Med Boris Charmatz, själv koreograf men här ”bara” kreativ dansare, ser ut att ha kontakt med henne, medan de Keersmaker tycks innesluten i sig själv, sitt allvar och sitt utforskande av dansens gränser.
De går mycket, springer, hopp-skuttar när musiken verkligen känns sprittande. Inte så koreografiskt raffinerat, mer tränings-nära och enkelt, med några koreografiskt uttänkta fraser som den där de två går med fötterna mot varandras steg, den enda liggande, den andra stående.
Vad är det? En etyd, en övning, ett pågående i Bachs vänligt kollegiala tyglar. Långt från stora dansprojekt av de Teersmaker eller Charmatz, med projektioner och tentakler ut i samhälle och nutid. Lite långtråkigt men också en tankebubbla om musik och dans, kropp och dans, koreografi och improvisation. Dock är jag tacksam att Bach var där med sitt milda och gudomligt inspirerade förnuft.