Carina Burman: Djävulspakten, Gösta Ekmans liv och konstnärsskap, Albert Bonniers förlag, 500 sidor
Gösta Ekman den äldre, farfar till vår tids Gösta Ekman, är en svensk legend. Det sägs att han spökar på Vasateatern i Stockholm i sin gamla loge, en av de loger som han inredde som ett bo fullt av scenkläder, smink, prylar. Gärna elefanter.
Carina Burman skriver att hon själv blev fascinerad av Gösta Ekman d.ä. när hon såg en av hans senare filmer, Intermezzo, inspelad 1936 . Hon hade skrivit två omfattande biografier om Fredrika Bremer och Klara Johansson (utöver annat litteraturvetenskapligt och ett antal romaner), men fann nu ett nytt projekt , en populärkulturell ikon, en skådespelare och filmstjärna. ”Gösta Ekman gav mig också möjlighet att utforska könsroller och könsöverskridande hos män, sådant som jag redan studerat från kvinnohåll.”
Och mycket får man också reda på, ty Carina Burman går noga till väga. Kronologiskt och metodiskt går hon igenom hela Gösta Ekmans liv 1890-1938, från de knappa omständigheterna i barndomen till tonårens slit i resande teatersällskap. Till engagemangen hos Albert Ranft, teaterdirektören som var svensk teaters kung; i hans rike spelades all slags teater, högt som lågt. Gösta Ekman avancerade från ”körherre” till småroller och gick den långa och självlärda vägen till sin stjärnstatus.
Snart varvades rollerna med uppdrag för filmen, och växelbruket mellan vad som idag ofta kallas ”finkultur” och populärkultur var en mer i grunden blandad mix än vår tids. Carina Burman redovisar med brev, recensioner och intervjuer och bilden av Gösta Ekman, arbetsnarkoman, värdekonservativ familjefar och med tiden tung missbrukare av kokain växer fram. Men hans speciella aura, vad bestod den av?
Carina Burman är en försiktig general som aktar sig för att spekulera och flera gånger reserverar sig när det gäller uppgifter som ”sägs” om Ekman. Inte när det gäller missbruket, där är hon tydlig, men när det gäller just det ”könsöverskridande hos män” avstår hon från att problematisera till den grad att framställningen mattas. Ekman var – diskret – bisexuell och uppfattades som gossaktig, vek, feminin på scenen.
Det androgyna och en lek med könstillhörigheten var en del av modernismen, inte minst inom teatern. Ungefär samtidigt som Gösta Ekman började slå igenom på teatern, var Vaslav Nijinskij, dansare vid Ryska baletten i Paris, tidens stora hype med sin fantastiska dans och sin androgyna utstrålning. För vår tid är det inte lätt att översätta hur omvälvande det var med feminisering för män och androgynitet; kanske det inte alltid var ett uttryck för aktiv sexuell handling, utan också ett uttryck för en alternativ livsstil och en kritik mot det etablerade. Många av modernismens företrädare levde könsöverskridande och i homoerotiska förhållande, och här skulle jag önska att Carina Burman resonerat lite mer med läsaren kring det hon beskriver som ett allmänt utanförsskap och bohemeri, som Gösta Ekman alltmer gör till sitt. I mogen ålder börjar han bära handväska, lackerade naglar och smycken samtidigt som han är heterosexuellt sexig och demonisk på film och har stora skaror beundrarinnor, särskilt tonårsflickor. Hans starka behov av revansch när det gällde klass och bildning påtalas ofta i boken och hans förmögenhet blev en motvikt och en maktdemonstration, att vara ”zigenarhövding” och queer måste också ses som ett slags upprorisk strategi i finkulturlandet.
Mycket får man kartlagt av Gösta Ekmans hektiska liv, men jag saknar trådarna ut i teatersamhället och framförallt i dess idévärld. Gösta Ekmans yrkesverksamma period löper i stort sett parallell med den moderna teaterns genombrott i Sverige. Regissören Per Lindberg, som Gösta Ekman var nära vän och länge kompanjon med, är ett av modern svensk teaters främsta namn och representerar en skarp kritik mot en traditionell och kommersiell teater. Per Lindbergs förebilder var hämtade från de konstnärliga teatrarna i Moskva och Berlin, han var en visionär, men blir i denna bok bara en av flera regissörer.
Per Lindberg regisserade Gösta Ekman både i Hamlet och Pär Lagerqvists Bödeln 1934, båda uppsättningarna blev stora succéer. Hamlet genom att Gösta Ekman gjorde ”danaprinsen” så modern, ”han har fyllt figuren med sin egen kamp och sin egen seger” skrev Herbert Grevenius i sin recension. I Bödeln spelade Gösta Ekman rollen stumt sittande på scenen ända till slutet i en expressionistisk uppsättning som grep publiken djupt och uppfattades som ett tydligt ställningstagande mot nazismen.
Trots att Carina Burmans bok redovisar så mycket och så noga tycker man sig stå inför ett tusenbitspussel med bara hälften av bitarna. Anekdoten om hur rustningen går i baklås när Gösta Ekman spelade mot Pauline Brunius i Jeanne d’Arc och får kravla ut från scenen är rena Papphammar. Hans sinne för humor i långköraren Gröna hissen måste ha varit enastående. Rösten, rörelsen, känslan, humorn, lusten att stå på scenen som drev honom i döden; de flyktiga konstarternas aktörer förblir gäckande skuggor.
Margareta Sörenson