Foto: Johan Margulis
Carl Olof Berg: Dans med vuxna, RESiDANS
speltid: 1 timme
Folkdans, det är laddat. Folklig dans, den dans som folk faktiskt dansar på klubbar eller fester, är något helt annat och tillåtande. Men folkdans som genre, tradition, stil och uttryck för en rad odefinierade begrepp som svenskt, traditionsenligt, manligt och kvinnligt är en knepig sak. Inte oväntat uppdragen på agendan av populistiskt nationalistiska rörelser.
Att försöka närma folkdansen till den samtida dansen är ett intressant steg. Genom att relatera den till något utanför sig själv, blir det möjligt att se i nya perspektiv. Folkdans och folklig dans har alltid varit ett stort förråd där scenkonstens dans kunnat hämta material. Det kan göras på olika sätt: på Västanå teater har man sedan länge arbetat med att närma sig världsmusik och ”världsdans” i en vidare mening och dessutom dramatiskt integrerat i ett sammanhang.
Carl Olof Berg är en samtida koreograf som genom att dansa med laddade symboler som solkors och läder framstått som någon som gärna ruskar om i konventionerna. Danslivet plågas svårligen av en rad sådana, och folkdansen har i decennier levt ett eget liv lite vid sidan av dansen som konstform. Föreställningen Dans med vuxna är alltså koreografi och musik för scenen, ett projekt inom RESiDANS, som drivs av Musik i Uppland, Musik i Gävleborg och DalFolk, länsmusikverksamheter, Eric Sahlströminstitutet med flera.
Utmärkt och välbehövligt: men varför så beskedligt när nu ändå steget tas? Jag ser föreställningen i Uppsala nya och flygplatsterminalliknande konserthus, och anar att det är den svenska folkdansrörelsen och dess tradition av leende, vänlig midsommaraktivitet med nystrukna vita blusar som satt takhöjden. ”Rena händer, rena blickar och rena hjärtan!” ur Lekens tio bud citeras i föreställningen som använder många texter från danslekar. Och, förstår man, dessa bud har varit lag i mer än hundra år.
Mindre text och mer dramaturgi hade jag nog önskat föreställningen Dans med vuxna som alltför ofta hamnar i övertydlighet och upprepning. Mer av den intrikata udd som just dansen kan förmedla kroppsligt och som uttrycks exempelvis i en sekvens med två dansande män, den ena i kjol och kvinnohuvudbonad. Vem håller damfattning? Kan man byta? Jag tänker direkt på den ofta återgivna bilden från Philochorus 1893 av en ”rekonstruktion” av folkdans av två studenter, båda män eftersom inga kvinnliga studenter fanns att tillgå. Den ene, prydligt kortklippt, är klädd i Rättviksdräkt med den speciella svarta toppmössan, timp, på huvudet.
Här öppnar Carl Olof Berg dialog med traditionen och dess förvaltare och fler exempel finns. Musiken, med Emilia Amper som dansande nyckelharpist, visar på möjliga dörrar ut – så Bachnära, så mycket världsgung. Och lite rap och lite klappningar finns med i föreställningen och gruppen med tre dansare och två musiker är väl sammangjuten, både rytmiskt och plastiskt. Men dramatiskt? Och etniskt? Något amatöraktigt vilar över den timslånga föreställningen, som kanske hänger ihop med försiktigheten. En aningen ängslig blick, som jag frågar mig vart den är riktad? Vem kan tänkas bli arg eller upprörd? Bara folkdansens ande skulle jag tro, och vem tror på spöken längre?
Margareta Sörenson