Foto: Mats Bäcker
Fredrik ”Benke” Rydman: Svansjön; Dansens Hus, speltid 1,15 tim
Det mesta är ändå sig likt. Prins Siegfrieds vankelmod, mamma drottningens beskäftighet, längtan till drömska jaktmarker. Benke Rydman, som förut var en väsentlig del av salig Bounce, har gjort en nyläsning av Svansjön som är uppdaterad och klassisk i lika mått. Merparten av musiken är Tjajkovskijs Svansjön med sin fabulösa dramatik, smärta, jubel och patetik spunnen runt en till vår tid förflyttad berättelse om omöjlig kärlek.
Koreografiassistent är Jennie Widegren, Bounces mesta ansikte, som också dansar mamman som driver på den gänglige prinsen, här fint dansad av Robert Malmborg. Och här hittar man också en av anledningarna att jubla över en fräscht ny Svansjön: en intressant och nytänkande fusion av ”vanlig” samtida dans och scenisk street, bådadera väl infogade i effektiv dansteater.
Tjugofem år efter Mats Eks nytolkning av Svansjön där han gjorde uppror mot romantikens syn på människan, kroppen och kärleken, har Benke Rydman fortsatt. Han har tydligt tagit intryck av Mats Ek, i vars Svansjön han också dansat med Cullbergbaletten. Det syns i perspektivet på prinsfamiljen, men också i uppdateringen av trollkarlen Rothbart till en hallick som med droger håller fast en grupp prostituerade flickor, ett tema som Ek arbetar med i sin version av Törnrosa.
Rydman lägger mer krut på samhället, drogerna och våldet. Det är inte lika psykologiserande eller mänskligt djuplodande, utan närmar Svansjön till populärkulturen. Dit den ju också hör: Svansjön är nästan det enda balettverk som är känt utanför de dansintresserades krets.
Jag sätter frågetecken för ett litet textparti som är för enkelt, men å andra sidan förtjusta utropstecken för tempot, kreativiteten, och för stilmixarnas effektivitet. Tjajkovskij håller ställningarna, toppad med Salem Al Fakir och lite till. Svandunet yr kring det smärtfyllda slutet och Rydman har tagit sagan om Prins Utanför till vår tid. Samt, faktiskt, sett den också ur de unga, sargade kvinnornas perspektiv.