Spöksonaten – snabbare och bättre än Mats Ek, regi: Malin Stenberg, Dramaten
Speltid: 50 min
I serien Satans Strindberg ska Dramaten göra snabbt producerade och experimentella uppsättningar som ”utforskar” August Strindbergs verk. Bra idé. Den roligt, kaxiga undertiteln ”snabbare och bättre än Mats Ek” tolkar jag som en deklaration: ingen respekt för husgudarna här, vare sig August eller Mats.
Vilket jag tänker mig att både Strindberg och Ek gärna bjuder på, båda scenkonstnärer som arbetat med modernismens tänjbara ramar.
Snabbt går det onekligen, 50 minuter tar Spöksonaten i denna version som utspelar sig i ett restaurangkök med fem skådespelare i Strindbergkostym i samtliga roller. Både det fula köket med sin blinkning till diskbänksrealismen och den femfaldiga Strindberg i stormhatt är fiffiga och kritiska inlagor i svensk teaters gängse estetik. Men hur giltiga är de längre? Det här hade varit att vissla i kyrkan för 25, 30 år sedan, inte nu. Det är lätt att få ihop långa listor på trotsiga och/eller kärleksfullt vanvördiga nyläsningar av Strindberg från Robert Wilson till moment:teater, från Ek till Barnens Underjordiska Scen.
August Strindbergs sena pjäser är klockren modernism, upplösta, elastiska, mångtydiga som ett skuggspel. Spöksonaten skrevs 1907, samma år som Pelikanen, Oväder och Brända tomten. Efter en lite turbulent och lovande inledning halkar snart Malin Stenbergs uppsättning, i textbearbetning av henne själv och Jacob Hirdwall, in i ett mer ordinärt återberättande av Spöksonaten, men komprimerat och med lite förhöjda groteskerier. Så länge Lotta Tejle är en ilsken Bengtsson vid grytorna har man något att titta på, men sen planar det ut och, märkligt nog, uppstår känslan av monotoni och transportsträcka: hur ska vi få till slutet.
Jag saknar en angreppspunkt. Som bildteater är det för svagt, som skämt inte tillräckligt kul. Idéerna då? Spöksonatens strindbergska mix av trivialiteter och livshållning skulle kunna grillas, i stället vankas crossdressing, faktiskt helt urkokt. Denna spökdiné är inte mer eller annorlunda experimentell än modernismen vid förra sekelskiftet. På ett nästan kusligt spökvis är det som Strindberg själv blir en elak gubbe Hummel som kan skrocka: allt går igen.
Margareta Sörenson