Bergmanfestivalen 2012 offentliggjorde på måndagen sitt program för den vecka i skarven maj-juni som teaterfesten pågår. Denna hommage till Ingmar Bergman firas för andra gången; en mycket ung festival således och dess framtida öde är fortfarande ovisst.
I programmet märks tongivande europeiska regissörer som länge dominerat centraleuropeiska scener och festivaler. Några av dem återkommer från förra festivalen, men det är ändå fint att kunna bjuda publiken verk av Oskaras Korsunovas, Kristian Smeds, Heiner Goebbels, Katie Michell och Thomas Ostermeier.
Och om aftonen inbjöds till ett offentligt samtal med Ostermeier, konstnärlig ledare för Shaubühne i Berlin, som kommer med en uppsättning (från 2010) av Lars Noréns Demoner. Tidigare i sin karriär har han satt upp Noréns Personkrets 3:1, men frågan om varför han nu återvänder till ett verk från 80-talet av Norén kom bort.
Bergmanfestivalens motor, Dramatens dramaturg Magnus Florin, skådespelaren Hannes Meidal och regissören Jenny Andreasson var laddad utfrågartrio och Thomas Ostermeier svarade omsorgsfullt och genomtänkt. Om han är feminist? Han skulle gärna bara helt enkelt svara ja, men det är nog mer korrekt att svara att han kämpar på för att bli det.
På den givna frågan om varför tysk teater intar en så stark ställning, och vad som skiljer den från svensk hade Ostermeier flera intressanta synpunkter. Pengarna – både Sverige och de flesta tyska delstater satsar på en subventionerad teater med stora institutioner. Både tysk och svensk teater har – trots allt – resurser att ägna omsorg åt hela teaterprocessen.
”Jag är van att arbeta med en omfattande scenografi och hos oss har vi verkstäder i närheten, det finns yrkesfolk för detta, man diskuterar material och färger… När jag arbetat i Frankrike, så går det inte till så. Det finns inte samma intresse, och inte samma resurser där. Mitt intryck av Sverige är att det liknar Tyskland. Så länge teatern inte måste vara kommersiell, har man en stor konstnärlig frihet.”
Ostermeier anser sig stå för en berättande teater, post-post-dramatisk. Men nog har han tagit starka intryck till formen av postdramatiken, funderar jag. Korta filmglimtar av hans Demoner och en Fröken Julie från hans teater i regi av Katie Mitchell och Leo Warner ser ut att vara påverkade av både postdramatisk soundscape, bodycasting och fragmentarisering och dekonstruktion. Blir intressant att se.
Kvalitetsföreställningar men också bekanta favoriter från festivalernas kretslopp. Dramatens eget bidrag blir Fanny och Alexander – Bergman, förstås, men knappast djärv teater som blickar framåt.
Margareta Sörenson