Nya Spöksonaten, fritt efter August Strindberg i bearbetning och regi av Anders Boonstra, moment:teater
Plakatteater; det är vad som sägs ibland om teater på 1970-talet. Frågan är om den någonsin nådde så nära plakatets idé som när nu Andreas Boonstra översätter Strindbergs sena, och inte så lite märkliga, pjäs till nusvenska om vårt land här och nu, ideologiskt sett. Med moment-estetiken i fullt ös är det både fult, glest och alldeles underbart i en seg men häpnadsväckande blandning.
Själva översättningen av Spöksonaten är gjord så att huset i på scenen i och kring vilket allt utspelar sig är Sverige, här symboliserat av Rosenbad, sett som en karikatyr- eller serieteckning. Hos Strindberg sopar en portvakterska farstun, hos Boonstra är det Moder Svea, blond och med tre kronor på bluslivet som vaktar kåken. I vilken en mumie är instängd: Olof Palme. Översten, den gamle och något töntige hedersknyffeln, är folkhemmets socialdemokrati, behängd med medaljer där det står: åtta timmars arbetsdag, ATP och MBL. Elake Hummel är, förstås, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i en och samma person, eller möjligen marknadstänkandet personifierat. Betjänten Bengtsson heter i stället Svensson och är svenska folket. Ingen kan missa budskapet! Men det hjälper att kunna sin Strindberg.
Ibland ramlar det på som en bristfällig nyårsrevy från Gnohyttehult, ibland är det alldeles briljant. Ofta är det knaggligt oskönt, ibland lysande vackert kring den unge studenten, sig lik från pjäsen, och flickan, en kombo av Mjölkflickan och Fröken. När hela sällskapet spelar Löjliga familjerna och Hummel begär alla sjukhus, skolor och a-kassan av Svensson, Svea och Översten är det inte bara en kul idé, utan också spelat med en intressant förströdd passivitet. Den återger något av känslan vi har till manns och kvinns: men hur kunde det här bara hända?
Mumien Olof Palme dyker upp som en TV-ruta på Rosenbads vägg, med några mycket väl valda citat om roffarsamhälle och om de som förväntas stå med mössan i handen. De påminner om hur utomordentligt sällan svenska politiker idag talar om visioner och ideologi, vilket i sin tur påminner om hur idéfattigt dagens politiska samtal är. Att Bengt Ohlssons olycksaliga debattinlägg i DN tog upp just ”experimentteater” som något särskilt larvigt och udda för en mossig kulturvänster missar förstås inte Boonstra. En inskjuten pjäs i pjäsen handlar om skolan, yxig och avig och övertydligt icke-experimentell som en skolavslutningsteater.
Allt sammans är för långt, enastående vingligt och ojämnt. Får man bara gissa kommer inte Stockholms moderater och Stureplanscentern att skynda till Gubbängen och bli omvända. Andreas Boonstra spelar själv Översten och mer än en gång funderar jag på hur entusiastisk han egentligen är över det monolitiska folkhemmet, med IB som rosen på tårtan.
Tredje Spöksonaten på kort tid i Stockholm, och Boonstra gör förstås roliga anspelningar på de två andra spökena: Mats Eks fantastiska dansteater och Malin Stenbergs ”experimentella” på Dramaten. Sålunda dansar Studenten och Flickan en liten Ek-parodi, och någonstans sägs denna version är ”långsammare och sämre” än Malin Stenbergs, som i sin tur sade sig vara ”snabbare och bättre” än Mats Eks. Den som samlar på Strindberg och Spöksonaten har ett lysande tillfälle att berika sig denna vår, bara två månader in på Strindbergsåret.
Margareta Sörenson