Skogen tar WELD till skogen; installation, WELD 19 och 20 juni
Konstnärsplattformen Skogen från Göteborg tar Weld på utflykt. Och publiken får följa med. Försedda med var sitt rejält headset har vi snart Weld:s konstnärliga ledare Anna Kochs milda röst i öronen och hon berättar om lokalen, rummet hos Weld. Det är en väldig källarlokal med högt i tak, och hon berättar, rösten inlindad i en ljudkomposition, om väggarna, känslan, fuktfläcken som liknar en hund, stillheten, kreativiteten, tomheten.
Så troppar vi alla ut genom en sidodörr till gatan och en väntande buss som rullar så fint och mjukt bort från Vasastan, följer Sveavägen och håller norrut från stan. Anna Koch fortsätter fundera i våra öron om sin lokal, om frånvaron av skyltar, om dagiset ovanpå, om suset av vatten i rören. Det är en märklig känsla att färdas genom stan där folk som vanligt skyndar fram, cyklar pinnar på, bussar väntar in – och ljudsättningen är en annan. Som att se en film om Stockholm med mjukt tuggande musik. Som om det där rummet får liv i mitt huvud medan bussen rullar vidare.
Väl framme i en skog på Järvafältet får vi gå en liten och alls inte besvärlig väg in i en riktig skog. Det är betagande vackert, smörblommorna lyser i vägrenen, ängar och hagar buktar behagfullt och smaragdgrönt. Vinden drar i furor och gran och där är uppbyggd i plaströr med hjälp av stag-trådar en kopia av Weld-lokalen på Norrtullsgatan. Ett luftigt pinn-och-tråd-tempel, med stolar uppställda precis som ”hemma” hos Weld. Man kan gå ut och in i dess vrår, kolla måtten om man vill, känna rymden. Men här är trädtopparna tak. Och en koltrast sjunger över hela härligheten.
(Tyvärr är myggorna också där, de vädrar festmåltid när ett 20-tal extra personer vimlar i skogen. Heltäckande kläder rekommenderas!)
Skogen är evigt trogen, skrev Zacharias Topelius. Så sant. Här öppnar den sin susande famn välkomnande för en rumslig förflyttning, en stark men lågmäld upplevelse av bild, rymd, plats.
Margareta Sörenson