Foto: Håkan Larsson
Tilde Björfors: Knitted Peace, Cirkus Cirkör, Confidencen, Ulriksdals Slottsteater
Speltid: 2 tim
Nyligen fick Tilde Björfors kunglig medalj för sina värdefulla insatser för cirkuskonstens utveckling. Det är hon värd. Vägen till en plats under cirkusens kupol har inte varit lätt, risktagande och motstånd ser ut att ha varit hennes livselixir.
Till hennes beslutsamma särdrag hör att låta arbetet ta tid, att genom långa processer fördjupa och profilera artister och idéer. Premiären på Knitted Piece är den andra i Tilde Björfors regi som äger rum på Confidencens 1700-talsscen, som med sina nätta proportioner och träkänsla passar perfekt för ett kammarspel, som man vill kalla det, med cirkus. Det känns att scenens tiljor är äkta, och även om musiken är förstärkt och ljussättningen långt från vaxljusens flämtande sken, passar nycirkusens kroppslighet och teatralitet fint i sin inramning och kallar fram skuggor ur det förgångna.
Knitted Piece är (vitsigt nog) ett delprojekt i en tvådelad process där den andra delen kommer att vara en vidareutveckling med produktionen Knitting Peace, som ingår i ett europeiskt samarbetsprojekt för att utveckla nycirkusen. Stickning, garn, nät och nätverk spinns i Knitted Piece av och runt sex artister som är mångkunniga i disciplinerna balans- och handstående. Men mest intagande är inte konsterna utan kammarspelets bildmakeri, visuellt bjuds här på märkliga förvandlingsbilder och symbolmättade luftmaskor. Musiken, av Samuel Looptok Andersson är helt i samma anda som den gåtfulla bildvärld som öppnas. Stora nystan rullar över scenen och lyfter som himlakroppar, luftiga nät blir till trapetsliknande klättringsfält, snören knyts och tvinnas sinnrikt så att löpknutar löser upp sig som trolleri.
Freden, då? De minimala textfragmenten kunde faktiskt utgå, då bilderna bättre och varligt visar på samarbete och fantasifull tolerans, uppfinningsrikedom. När avsnitten flyter in i varandra stärks helheten, när de blir nummer stumnar de. Man måste nog se arbetsprocessen som fortfarande pågående, här behövs lite jämnare maskor. Men slutets magnifika dimtunnel gör den gamla scenen till en vacker bild av universum, människans lekplats, alldeles fridfull.
Margareta Sörenson