Liv Mjönes som Natascha Kampusch. Foto: Petra Hellberg.
Ulrika Kärnborg: Natascha Kampusch, regi: Hugo Hansén, Stockholms Stadsteater, föreställningens längd: 2,5 timmar.
Sökarljusets metod präglar Ulrika Kärnborgs pjästext. Som ljuset från en ficklampa i ett mörkt rum glider fokus runt: där är Österrike, där är källaren där Natascha Kampusch hölls fången i åtta år. Där är mamman, psykiatrin, pressen.
Men texten, utifrån det verkliga fallet Kampusch, har inte funnit sin form på scenen. Kanske regissören Hugo Hansén tänkt i termer av de strödda pusselbitarna och hur mycket tomrum som i vår förståelse uppstår mellan dem. Gapet mellan det som kan iakttas, och det som inte kan ses, än mindre begripas. Scenen är täckt av en presenning liknande en karta eller ett stort sällskapsspel och uppsättningen präglas av en känsla av återskapande och redovisande återblick. En mängd symboltyngda tecken och föremål dominerar scenen, alltför tydliga och olyckligt gängse på teatern.
Varje pusselbit är i sig intressant och värd ett fördjupande. Den österrikiska tradition som vi uppfattar som unken och sluten – hur enhetlig är den? Parallellfallet med Elisabeth Fritzl, instängd av sin far i ett annat källarhål – finns det något som binder dem samman? Psykiatrins metoder för att behandla en person som i så unga år och så länge traumatiserats – fungerar det? Offrets bindning till sin förövare, moderns eventuella medverkan eller till och med sanktionering av kidnappningen. Hur kan sambanden se ut mellan det ena och det andra?
Men sökarljuset glider vidare. Jag uppfattar det som att skådespelarna får skapa inne i varsin bubbla - det blir en hel del omaka tv-realism som möter en samtida berlinerluft. Liv Mjönes kämpar med att ge liv och innehåll åt den trubbiga, (med rätta) rasande men också ömhetstörstande Natascha. Det lyckas punktvis, men stelnar ofta till en schablon. Att könsmaktsordningen i en vidare bemärkelse är frånvarande förbryllar. Mäns rätt att disponera, förvara och förgripa sig på kvinnor är en visserligen minimal del av denna större struktur, men jämlikväl hör den dit. Frågan inte ens tangeras, vare sig i text eller uppsättning; märkligt.
Hoppas att pjäsen kan finna en annan scenisk form, kanske som radioteater. Det finns ett lyssnande drag som lockar, men som drunknar i utspel och Edelweiss.
Margareta Sörenson