Jag vandrar i Obamaland. Så här trevligt, vackert och kultiverat är USA. I alla fall i Chicago. Fantastisk arkitektur, teater – massor, högklassig.
Musikalen om George Seurat, pointillisten, och tavlan Söndag vid La Grande Jatte, ser jag på Chicago Shakespeare Theatre, byggd fritt efter Shakespeares ur-teater i London. Den ligger på piren ut i Michigan-sjön där det finns turbåtar, pariserhjul och den eviga doften av pommes frites, förstås.
Teatersalongen helt i trä omsluter Stephen Sondheims verk, Söndag i parken med George, fint, scenografin är den stora tavlan och i dess överkant sitter en liten musikensemble. Personerna på tavlan träder fram och här berättas om konsten, konstnären och villkoren mer än om de biografiska personerna George Seurat och hans musa Dot, som i ”prick”. Som alla färgprickarna som formar hans konst.
Det är fint och vackert, men det kan inte hjälpas att det också blir mycket statiskt. Vad ska den stackars Jason Daniely göra av sin huvudperson George? Det finns bara bilden sedd som bild att luta sig mot. Hade detta varit Robert Wilson hade man, som publik, dragits in i bilden och fått en visuell, ljudsatt upplevelse. Nu är det bildens olika element som frigörs och liksom ensligt kliver ut ur och tillbaka in i bilden.
Det blir lite entonigt, men som sagt stillsamt vackert. Och en solid och kvalitetstänkande teatertradition bildar fond. För musikalpubliken är det kontroversiellt, säger min amerikanska kollega, och hedersamt att en seriös teater gör detta.
Originalet, George Seurats oljemålning, hänger på Arts Institute i Chicago. Måtte jag hinna dit i morgon.
Margareta Sörenson