Les 7 doigts de la main/ Seven Fingers: Séquence 8, gästspel t o m 6 januari på Hangaren Subtopia, Alby, Stockholm
En hand med sju fingrar – det vill säga något utöver det vanliga. Nycirkusgruppen från Montréal hör till veteranerna i denna delvis nyorienterade scenkonst, som dock – sorgligt att säga – alltmer återgår till den traditionella cirkusens och varieténs ramverk.
När nycirkusen slog igenom på 1980- och 90-talen var det genom sin teatralitet, sin bildskaparfantasi och förmåga att ge mening och konstnärlig profil åt gamla gycklarkonster. Frankrike och Quebec var ledande; kanske närheten till gatuteater och festivalupptåg i fransk tradition gav uppslag till den kreativt fattiga looken, den finstilta humorn och förmågan att överraska, skapa otippade kopplingar. Tjugo år senare finns det många nystartade cirkusutbildningar som finslipar det tekniska och det går ibland ut över det konstnärliga.
Les 7 doigts de la main fyller tio år och har gjort sin åttonde produktion: Séquence 8 som gästspelar på Subtopia i Alby, Cirkus Cirkörs gamla hem. Och visst är fortfarande mycket fint med de sju samspelta fingrarna, särskilt avsnitten där alla åtta artister har koreograferats samman till en tänjbar, gungande massa som hoppar, rullar, voltar, klättrar ihop sig till en kropp. Ljussättning och musik lyfter ibland så att jag kan hålla med en entusiastisk québec-kritiker som skriver att det ”känns som att befinna sig på universums tak.” Men dessemellan trillar man ner i ett gym eller i killarnas buffliga lek på skolgården – sex av de åtta artisterna är män och grabbigheten är stundtals påtaglig.
Virtuosa nummer måste vara så perfekt virtuosa att man glömmer tekniken för något som bara ser lätt och fantastiskt ut. Eric Bates cigarrboxjonglering är onekligen förbluffande, liksom Devin Hendersons sving på kinesisk påle – otroligt! Lite rörande är de två unga männen på balansbräda – och de lyckas också lyfta tekniken till en slags handling om balans, jämvikt och tillit.
Alexandra Royer i luftring är lika suverän som den magra texten Colin Davis fått att tugga på är hopplös.
Av de sju grundarna av Les 7 doigts är bara två kvar som regissörer av denna produktion, Shanna Carroll och Sébastien Soldevila. Det är förstås helt naturligt att nya årskullar artister tar över – slitaget bör vara ansenligt. Men samtidscirkusen avlägsnar sig alltmer från nycirkusens poetiska uppfinnarlust och teknifieringen ser ut att ta över.