Den förnyade gymnasieutbildningen i dans vid Kungliga balettskolan kallas numera elitutbildning. ”Elit” betyder utvald, och jag har ofta och i olika sammanhang protesterat mot att ungdomar under utbildning ska utsättas för något som är mycket svårt att förena med begrepp som alla individers frihet, integritet och okränkbarhet. Barnkonventionen!
Nu har Skolinspektionen förelagt Stockholms stad, som är huvudman för den kommunala balettskolan, att åtgärder vidtas som bl a ger eleverna inflytande över undervisningen och förebygger att elever utsätts för kränkande behanding (DN 28 dec). (Märkligt nog har denna kommunala skola lagt förleden ”kungliga” till sitt namn; en historisk gest för att påminna om den tid då elevskolan var en del av Kungliga Teatern, d v s statliga Stockholmsoperan.)
Egentligen har jag bestämt mig för att aldrig säga ”vad var det jag sa?”, men nu är det svårt att låta bli. Man bäddar för särbehandling, favoriseringar och kränkningar med ordet ”elit”. Accepterar man ett sådant begrepp, har man betonat att några ska ut och bort i stället för att understryka att så många som möjligt av de redan framgallrade ska bli så bra som möjligt. (Att några droppar av på vägen ändå är dansaryrkets bittra sanning.)
Det behövs en specialiserad och mycket sakkunnig undervisning i dansens olika genrer – men ord som spetskompetens eller specialistinriktning beskriver bättre vad dansen som konstform behöver. Och de unga dansande liksom samhället som helhet vill ha.
Att ”elit” används lite hur som helst i dagligt språkbruk är ingen ursäkt. Men jag skulle gärna sätta ordet ”elit” i karantän (rysaren kulturelit….eller det generalfåniga kändiselit!) ett par år. Elitförband kanske behövs inom militära strukturer och den professionaliserade idrotten men inom konstens värld leder det helt fel. Vem som till slut blir den mest utsökta dansaren är inte endast en fråga om teknisk drill.