Foto: Mikael Silkeberg
Roland Schimmelpfennig: Gyllene draken, regi: Thomas Müller, Fria Teatern, Stockholm, i samarbete med Östgötateatern, föreställningens längd: 2 timmar
Fyrtiofem år gammal och trettio pjäser skrivna, operalibretton och hörspel oräknade, Roland Schimmelpfennig är utan tvivel en av Europas mest produktive och spelade dramatiker idag. Hållplats (Auf der Greifswalder Strasse 2006), Gyllene Draken (2009) och Peggy Peckit ser Guds ansikte (2010) har alla spelats i Sverige.
Det finns ett drag av rebus och absurd komik i Gyllene Draken som kan påminna om konstruktionen i Hållplats. Underliga sammanträffande och samtidigheter härskar, vad som händer en person i ena stunden påverkar en annan i någon annan riktning. Eller för livet.
En papperslös kock som sliter i köket till en kinesisk-vietnamesisk-thailändsk-take-away resatuarang till exempel. Han får tandvärk och kan inte gå till tandläkaren (inga pengar! inga papper!). Hans kolleger, fyra andra kockar som wokar för högtryck i det lilla köket, hjälper honom, drar ut tanden, tanden flyger iväg och hamnar i soppskålen hos en restauranggäst, som är flygvärdinna. Som bor i samma hus, ovanpå ägaren till den lilla kvartersbutiken på gatan. Som har en asiatisk flicka inlåst i ett rum, som extra-hallick-knäck.
Hela den västerländska civilisationen, postkolonialismen och dess mest förljugna sida pressas samman i ett bostadshus i någon europeisk stad. Livet för de papperslösa i den rika världen är möjligen något bättre än att vara slav, men inte mycket. Det är en förlängning av ett kolonialt system, och vi kan bara skämmas över att vi inte kan avhjälpa dess mest fruktansvärda sidor. De av oss som vill. Alla vill inte ens.
Schimmelpfennigs pjäs på Fria teatern sätts upp rent, lugnt med fem skådespelare i alla roller, huvudsakligen spelar män kvinnor och tvärtom, men inte bara. Fabeln om Syrsan och myran vävs in i pjäsen, och myran blir till en skoningslös hallick. Som blir butiksägaren i sin keps. Scenanvisningarna läses högt och man blir påmind om att Schimmelpfennig kommer från samma land som Brecht; här distanseras för full maskin. Vilket är nästan omöjligt när en tandoperation med röd rörtång äger rum på scenen – jag ser en kvinna i min bänkrad hålla för ögonen! Hu.
Det är tydligt och snyggt, rent och rakt berättat i en effektiv, enkel scenografi av Mats Persson. De fem skådespelarna spelar allt och alla med väl samstämda instrument, där man ändå måste notera Olle Sundbergs kombination av syrsa och rollen som vietnamesisk servitris samt inlåst och söndernyttjad ung kvinna från något land i Asien.
Det finns en klurig komik i leken med schabloner och Schimmelpfennigs förmåga att förstora dem, så att de behåller sin komik med ändå kastar ljus över orimliga förhållanden. I Thomas Müllers regi klarar man sig undan nidbilden av kinakrogar och asiater, men frågan är om inte flygvärdinnornas skrå blir lite väl karikerade. Schimmelpfennigs repetitiva tydlighet kan ibland bli en alldeles vanlig tjatighet, distanseringsknepen växa till käppar i hjulet. Då vill man också säga emot Schimmelpfennig: migrationen är trots allt en god möjlighet för många, viljan att göra invandrades arbetsvillkor bättre är trots allt stor. Och det är förstås komplicerat på ett sätt som pjäsen inte går in på: globalisering, arbetstillfällen, EU, facken – ja, ni vet. Står Schimmelpfenning och stampar i Brechts fotspår, eller inte?
Få fria teatrar i Stockholm har råkat så illa ut som FriaTeatern när Stockholms kulturnämnd låtit lien svepa. Här visar man på nytt, i ett samarbete med en regionteater, hur man med solitt kunnande och vilja att skapa teater för nuet stått pall och skapat god teater med både bredd och udd. Och åtskilligt att diskutera!