Foto: Christian Friedländer
Harold Pinter: Svek, regi: Alexander Mørk-Eidem, Stockholms Stadsteater, speltid 1,5 timme
Ett oroligt vinddrag får de rosa glitterremsorna att röra sig nervöst. Bästa vännerna Jerry och Robert är båda gifta och har barn, men Jerrys fru Emma och Robert har också haft ett långt parallellt förhållande.
Det är, åtminstone till synes, lika banalt som de glimrande draperierna i rosa och silver. Ljusets mästarinna Ellen Ruge har svingat sitt trollspö över Christian Friedländers enkelt praktfulla scenografi, där draperier av silvriga folieremsor delar av scenen i sektioner, höjs och sänks. De bildsätter Pinters pjäs som baklänges nystar upp hur en förälskelse växer till passion och övergår i en relation som måste döljas, tvingar de inblandade att röra sig försiktigt. Bana sig väg genom idel romantiskt glitter, för att finna….sig själva? Medan sveket gnager ner dem, får dem att kompromissa med egna och andras ideal.
Alexander Mørk-Eidem har förgyllt Stockholms Stadsteaters repertoar gång på gång med överdådigt omtolkade klassiker i stora uppsättningar. Här går han ner i format med Pinters pjäs för en noga samstämd kvartett, och balanserar mellan pjäsens West End-drag på ett plan och dess allvar på ett annat. Å ena sidan glittergardiner, å den andra sublimt välspelad psykologisk realism serverad i fragment att besinna för publiken. Å ena sidan igenkännandets överseende leende, å den andra en moralitet.
Louise Peterhoff, Shanti Roney och Andreas Kundler spelar utsökt, finstilt, klokt. Medan Åke Lundqvist gör en bartender i bakgrunden som sjunger Joni Mitchell och är en märkligt förkroppsligad moral, öde eller gud. Svek blir en stillsam dikt om några alldeles vanliga människor och hur de äts upp av sina egna lögner, nästan förtärs av raseri, feghet, och bekvämlighet.