Foto: Petra Hellberg
Henrik Ibsen: Ett dockhem, regi: Ragnar Lyth, Stockholms Stadsteater, föreställningens längd 1, 45
En väldig triangel av väggar, som vrids som visarna på en urtavla. Regissören Ragnar Lyth låter världens mest spelade pjäs Ett dockhem färdas klokt genom tiden, så att första akten spelas i 1879 års julpyntande familj. Andra akten, där Nora (symboliskt nog) förbereder sig för en maskeradfest, äger rum i 1950-talet. Tredje och sista akten äger rum i nutid; pjäsen om Nora som lämnar sin man har kommit ifatt tiden.
Att spela i historisk kostym eller inte, det är frågan. Otaliga försök har gjorts för att uppdatera pjäsen om Nora som förfalskat sin pappas namnteckning för att låna pengar för att kurera sin man. Det är inte lätt att rucka på Ibsens mest välgillrade pjäs, där thrillereffekten hänger på historien om för tiden typiska privata lån som Nora tagit. Tiden som glider fram genom denna uppsättning överbrygger historiska skarvar och blir till ett påstående om kvinnans fortsatt underordnade ställning. Det är också intressant att för ovanlighetens skull se de tre barnen i Nora och Helmers familj ta plats. Vi vill ju gärna tro att barnen idag är individer som respekteras, men inför föräldrarnas separation är de lika överspelade som 1800-talets välklädda, borgerliga uppvisningsbarn.
Tidsmaskinen ställer stora krav på skådespelarna. Annika Hallin har en torr hetta i sitt spel; hon stillnar plötsligt i eftertanke och man tycker sig se hennes inre överväganden och alltmer panikartade drag i spelet om familjen. Som om hon var uppdragen mekaniskt av en nyckel i ryggen, en docka som rycks än hit, än dit av omgivningens krav och förväntningar.
Också spelstilen tickar framåt som från en boaserad Bergmanfilm med barnflickor och julpynt, till neorealistiskt 50-tal mot neongröna väggar. Slutligen hamnar Nora i en avskalad dokumentär om nuet och Annika Hallin lyckas förena epokernas perspektiv med det mänskligt individuella. Hennes Nora liksom mognar från korsett och korvskruvslockar till jeans, kängor och uppbrott.
Det är en lugn och intelligent uppsättning, som inte förringar doktor Ranks (Niklas Hjulström) förlorade hjärta. Eller Noras svarta oro, uppvaknande och förtvivlan.