Foto: Andreas Nilsson
Viiala/Fransson: Husbil, NorrlandsOperan/Dansens Hus (t o m 2 mars)
Den ömsom milda, ömsom vilda galenskapen från Klungan känns igen i Husbil. Men här talas lågt och inåtvänt. Och mycket. De knasiga hugskotten om vad man vill vara och var man skulle vilja befinna sig speglar vilsenheten och avståndet mellan en hon och en han, Hoon och Leiv, kallade. De dansas/spelas/bildsätts av Mattias Fransson, en i Klungan, och Kristiina Viiala dansare, som också arbetar med bl a koreograferna Gunilla Heilborn och Dorte Olesen.
Det mest träffande med denna timslånga tragikomiska äktenskapsbild är soffan, åtta plymåer lång (sisådär åtta meter med ögonmått) som kan köras som ett fordon. Den glider fram och åter, oftast med Leiv och Hoon sittande i varsin ände, ängsligt tunna. Bilden av ett konventionellt vardagsrum och parförhållandets alla förväntningar på soffmys blir på så vis en karikatyr man måste skratta åt.
Men det går sakta det hela, och de många variationerna på om man skulle vilja ha barn som är salladsblad eller vilja leva inuti halsen på ett djur (och så småningom bli till bajs) går till slut på tomgång, monotont och utan vare sig in- eller utveckling. Jag har det snart lika tomt och trist som Leiv och Hoon i sin soffa på min publikbänk. Soffan må rulla, men Husbil står still.