Buto, till exempel. SU-EN i SOOT. Foto: Gunnar H Stening
I Dagens Nyheter och i Danstidningen (nr 1 2013) har det pågått en debatt utifrån Örjan Abrahamssons krönika i DN (30 jan) Vart tog dansen vägen? Han efterlyser ”dansdans”, dans där det verkligen dansas, inte konceptuella undersökningar av kropp, rum eller rörelse.
Uppdelningen av danskonsten i dans och dansdans är, förstås, orimlig. Han har också fått svar av bland andra Virve Sutinen, Dansens Hus konstnärliga ledare och försvarar sig nu på nytt i DN (26 feb): ”Påfallande och oroande många i dansvärlden tycks inte längre tro på att rörelsen i sig är nog.”
Vid alla tåspetsskors skära sidenband! Det varken är eller har den någonsin varit. Vad denna röriga diskussion missar är frågan om den konstnärligt syftande dansen och dess koreografiska form. ”Rörelsen i sig”, vad är det?
Den samtida dansen ingår i en konsthistorisk kontext. Det är inte märkligare än att romantikens baletter utspelar sig i kulisser som målar upp mörk och fuktig skog i månsken. All koreografi förhåller sig till sitt rum, till de dansande kropparna, till musiken. I den samtida utvecklingen av buto, för att ta ett enda exempel, rör man sig ganska litet, eller står rent av still. Men det är den noga komponerade formen som gör buton till ett koreografiskt verk. Dans, alltså.
Att sedan kvaliteten skiftar, att det finns samtida och konceptuella verk som är osjälvständiga, intetsägande eller introverta är en annan sak. Det finns bra och dålig balett, också.