Margareta Rönnberg: Lilla Hjärtat är en mullvad! – Nä, en pengvin! , en studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Filmförlaget, 174 s
Det låter blitt och akademiskt att göra en studie, men Margareta Rönnberg har skrivit en ilsken inlaga som med sin monotona kämpaglöd inte går läsaren till mötes. Hon är så arg
att hon i slutändan, paradoxalt nog, stormar mot att böckerna och filmen dras tillbaka av Stina Wirsén själv. Medan jag uppfattar det som att Stina Wirsén lyssnat till sina kritiker och accepterat deras synpunkter, dånar Margareta Rönnberg vidare och biter sig fast vid att Lilla Hjärtat är ett fabeldjur och en ”hen” som skulle kunna bidra till en ny syn på en blandad befolkning.
Rönnberg gör stor sak av att böckerna om de små brokiga och filmen först fått strålande kritik, men när blackface-debatten drog igång betedde sig landets skribenter (däribland jag) som det larviga hovet runt den nakne kejsaren i H C Andersens saga. Men debatten kan beskrivas på ett helt annat sätt: nämligen upptäckt och eftertanke. Att lyssna, tänka efter och, om man finner det rimligt, ompröva är nödvändiga processer för alla som inte bor ensamma på en öde ö. Om personer med annan hudfärg och andra erfarenheter av det svenska majoritetssamhället anser att Lilla Hjärtat kan bidra till att upprepa och slå fast en rasistisk bild av svarta, är majoriteten skyldig att lyssna till deras argument.
Men Margareta Rönnberg väljer att näpsa och ironisera. Hon efterlyser forskare i debatten, men bannar dem som finns där, ty de har en avvikande mening. Jeff Werner, professor i konstvetenskap, får sina fiskar varma för sitt påpekande om ”den rådande okunskapen om bilders historia och funktion” – han vet ju inget om barnkultur, mästrar Rönnberg, som raljant kallar kritiska inlägg för ”kampanj” och ”skriverier”. Det är faktiskt inte seriöst och underminerar bokens trovärdighet som studie av en professor i filmvetenskap.
Man får bita ihop och bana sig väg mellan invektiven för att rensa fram Rönnbergs huvudpoäng. Jag håller inte med henne här heller, men den är värd att diskutera på allvar och försöka genomlysa: barnperspektivet. Margareta Rönnberg har, med hjälp av sina studenter, låtit fyrtio barn läsa böckerna och hennes tes är att eftersom barnen inte associerar till en rasistisk stereotyp utan till mullvad eller pingvin, så kan helt enkelt inte Lilla Hjärtat vara en rasistisk stereotyp. Det vore att ge de vuxna tolkningsföreträde och låta ”adulto-normativiteten” råda, varför hon ”barn-normativt” utnämner Lilla Hjärtat till ett fabeldjur och en ”hen”.
Naturligtvis vet treåringar föga om stereotyper och deras historiska kontext, men barnboken och barnfilmen kommer inte ensam till barnen. De förmedlas av vuxna i barnens familjer eller förskolor. Sannolikt skulle små barn inte reagera på hakkors heller, de saknar referenser. För barnkulturforskning och studier av barnrättskonventionen är motsättningen klassisk: är ”barnets bästa” det som barnet anser vara bäst just nu? Eller vad som är bäst för barnet som individ med ett långt liv framför sig i ett kollektiv.
Den mest uthålliga Lilla Hjärtat-kritikern, Oivvio Polite blir förstås grundligt påpucklad och Rönnberg varnar för tolkningsföreträden. Men att lyssna är inte samma sak som att ge företräde. Det krävs öppenhet och kreativitet för att diskutera hur ett allt mer globalt samhälle ska förhålla sig till sin befolkning. Den beslutsamma enögdhet som Rönnberg driver genom boken präglas av en låsning vi inte behöver i järnrörens tid.