Foto: Petra Hellberg
Anton Tjechov: Körsbärsträdgården, regi: Eirik Stubø, Stockholms Stadsteater, föreställningens längd: 3 tim
Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren? Tiden. Den bara går och gör det dessutom lika fort, eller sakta, alltid.
De rosa blombladen från körsbärsträden dråsar sakta över scenen. De faller och faller, såväl när det är vår och den vimsiga aristokratfamiljen återvänder till sitt gods i Tjechovs pjäs. Som när det är augusti och egendomen går under klubban. Sen vidtar sopandet.
Tjechov skildrar en brytningstid och ett uppbrott och Eirik Stubø, som gärna spolar rent i sin regi, väljer att låta pjäsen skjutas fram i tiden till vårt nu och en tom, stor scen. En brytningstid som pågår nu? Eller har uppbrottet redan ägt rum? Motsvaras Tjechovs aningslösa luspanka godsägare av den västerländska civilisationen idag och dess livsstil? Gärna generöst med dricks till servitören, men inte rimligt betalt – det blir för dyrt.
Det finns gott om tid att grubbla över möjliga tolkningar medan drivorna av blomblad växer på scengolvet. Helena Bergström, Magnus Krepper, Allan Svensson och (inte minst) Ingvar Kjellson som den åldrade betjänten Firs bjuder på lyhört ensemblespel och lågmält tilltal med hjälp av mygg-mikrofoner. Den tredje aktens fest i elfte timmen blir en generös nostalgitripp på musikens vingar där man sjunger Piaf, Brecht och Gershwin live, med Sara Jangfeldt i spetsen.
Men med sitt makliga tempo blir det ett spänningslöst drama och jag kan bara tolka uppsättningen som en tidsstudie. Oförmåga att ta beslut, gör att besluten tas av andra. Eller av tiden, som tickar på och ändrar premisserna. Ett vackert och stilla påpekande, men med bara svag mänsklig doft.