Foto: José Figueroa
Virpi Pahkinen: Scarabé, Dansens Hus t o m 20 april, Föreställningens längd: 1 timme
Skarabé, skalbagge eller dyngbagge om man så vill, formgav en av den egyptiska forntidens mest populära amuletter. En av solguden Ras sätt att uppenbara sig var som Khepris, som skrevs med samma hieroglyf som skarabén. Symboliskt tolkas den som utveckling, tillväxt och annat positivt laddat.
Nu har jag just läst ut Virpi Phakinens bok Ormbäraren och blivit påmind om att för henne är andlighet från världens olika traditioner och schamanism realiteter som för henne är inspirationskälla, metod, livsstil och mycket annat. Sinnlighet och andlighet hänger här ihop och i mer än tjugo år har hon, mestadels i solon, dansat inåt i sig själv och inventerat sin egen förbindelse med världens andliga traditioner.
Scarabé öppnar med koreografen/dansaren i svart ihopvikt till en skalbagge på den stora, svarta scenen. Lika hjälplöst som en skalbagge vaggar om den hamnar på rygg, låter hon sig falla åt sidorna efter att ha tänjt och testat sina spröt och vingar, tolkade med hela kroppen.
Virpi Pahkinens konstnärsskap är unikt. Det kan, självklart, placeras i sin tid och det går att spåra influenser, men det liknar faktiskt mest sig själv – en samtida återanvändning av globalt material. För ett starkt profilerat konstnärsskap gäller också att det präglas av sin egen linje, verken kan ha vissa eller till och med stora likheter med varandra.
De gånger Pahkinen arbetar med dansande partner blir verken inte lika formfulländat slutna, i stället lösgörs energier som avväpnar och öppnar Pahkinen samtidigt som de laddar den andra dansaren. Här är det Oskar Landström som återkommer som meddansare, stor, sluten och långt från Pahkinens böjlighet, men, visar det sig, med en mjuk lätthet.
Som alltid med Pahkinen är Scarabé väl komponerad. Den dynamiska balansen är utsökt och ljussättaren Axel Norén medskapar med belysta ytor som bildar miniscener eller omsluter de dansande. Särskilt i de sekvenser där den långe Landström står bakom Pahkinen och deras armar spelar fyrhändigt med gudaliknande rörelser stannar tiden. En märklig ömhet uppstår i hans stadiga grepp om hennes huvud; skört som skalbaggens skal.
Aftonen inleds med en kort film, The Great Surrender i regi av Andreas Lübeck med Virpi Phakinen i egenkoreograferad dans till Krister Linders musik. Som en dansad mandala-bild, eller en ovanifrån och insvept i slöjor sedd meditation. Virtuost sveper den nästan nära kitsch-gränsen, men blir ändå en svindlande stund för andhämtning och sinnesfrid.