Vad-var-det-jag-sa? ska man ju helst aldrig säga. Men när nu regeringen säger att man ska ”se över” den förberedande dansarutbildningen, betyder det att kritiken till slut blivit omöjlig att avvisa. Och att jag och många med mig hörsammats.
Har Kungliga Svenska Balettskolan bara varit en tummelplats för Jan Björklund att få använda elit-begreppet? Det är inte förenligt vare sig med FN:s barnkonvention, sunt förnuft eller vanlig mänsklig medkänsla med tolvåringar att spärra ut barn som går i en yrkesförberedande skola med årskurser från 4 till 9. Vilket i sig också är en underlighet – vad jag vet den enda barnutbildningen i landet.
Det är reglerna för antagning till årskurs 7 som nu ses över, och det kvickt. Beslut ska ske före sommaren. Men systemet har pågått i två år redan, och hur har det gått för de redan utspärrade?
Kritiken har varit massiv mot dansarutbildningen, och nu får man hoppas att detta steg leder till flera andra och nytänkande. Vilken slags dansare behövs idag? Hur ska en utbildning rimma med det samtida konstuttrycket – om man alls ska ha förberedande yrkesutbildning av barn.
Balettskolor av denna typ började byggas upp inom operahusen under början av 1800-talet. Balettbarnen fick en allsidig utbildning och lotsades vidare till dans- sång- eller teaterkarriärer, allt efter fallenhet. Inga sångare eller skådespelare utbildas som barn idag, som tur är, även om det bara är underbart och utmärkt om barn dansar, sjunger och spelar teater så mycket de hinner och kan.
Samtida koreografer arbetar gärna med dansare som är medagerande i det koreografiska arbetet och bidrar med sin konst och kunnande till ett färdigt konstverk. Dansare som är danskonstnärer. Man får glädja sig åt att ordet ”elit” inte finns med i pressmeddelandet från Utbildningsdepartementet. Alltid något. Dans är en konstform och ingen tävling och dansarutbildningen måste uppdateras från grunden.
När jag nyligen intervjuade Ana Laguna som i protest lämnat det råd med yrkeskunniga som ska styra skolan sa hon: Dans är en kulturfråga! Det är konst och en fråga om en konstsyn, inte bara utlärning. Jag anser att politikerna inte tar detta på allvar. Kanske de helt enkelt inte förstår tillräckligt. Om man år efter år är missnöjd med danskvaliteten hos ungdomarna på skolan kan det inte enbart bero på eleverna. (Intervjun i sin helhet publicerades i Danstidningen nr 2 – 2013.)