Ann Petrén, Rolf Skoglund. Foto: Petra Hellberg.
Heiner Müller: Hamletmaskinen, regi Nina Holst, Stockholms Stadsteater, Föreställningens längd: 1 timme
Känslan av ett slags facit: Heiner Müller öppnade för den dramatik som fått dras med många etiketter, postmodern och så småningom postdramatisk. Idag ser vi ofta en ”maskin” på teatern i en tradition efter hans Hamletmaskinen från 1977. Anna Petterssons Fröken Julie, prisbelönad och hyllad, skulle kunna kallas en ”strindbergsmaskin” i Müllers efterföljd. Vilket påminner om att det idag är en ganska vanlig metod: en klassisk text används som filter för samtiden, dekonstrueras och fragmentariseras och citeras i bilder, scener, utsnitt sedda i ett nytt, modernt sammanhang.
I det Östtyskand på murens tid där Heiner Müller verkade som dramatiker, översättare och dramaturg blev Hamletmaskinen svartlistad. Dess kritik av den rådande makten var omöjlig; Müller ser Hamlet som en samtida intellektuell, en självkritisk bild av den intellektuelle som som inte förmår påverka sin tid och dess oförrätt: ”Vår bit av bygget är den mellan ingenting och Lite.”
Citatet är hämtat från ”Två brev” som ingår i den svenska utgåvan av Hamletmaskinen och andra texter i Lars Bjurmans översättning. Det andra brevets inledning kan tjäna som manual för Hamletmaskinen:
”Vad kan en pjäs uträtta mot pappskallar
Frågar du. Ingenting, säger en del. Andra: lite.
Skakespeare skrev Hamlet, ett sorgespel
Om en man som förrådde sin insikt
Genom att böja sig för en dum tradition.
Han kunde inte utrota dumheten.”
Förrådde – det kan diskuteras. Han förmådde inte få sitt hov och sin familj att inse vem som mördat vem och att ett ruttet system fick rulla vidare. På 1980-talet blev Hamletmaskinen något av ett portalverk för dem som ville pröva nya vägar för scenkonsten: hur gör man teater av nio sidor boxtext, om än skrivet som sagt/tänkt av Hamlet, Ofelia och en skådespelare som spelar Hamlet. Mest omtalad blev nog bildmakaren Robert Wilsons uppsättning 1986. När Heiner Müller själv sent omsider kunde sätta upp sin Hamletmaskin gjorde han det som han själv velat från början, insprängd i en uppsättning av Shakespeares ”vanliga” Hamlet. Uppsättningen tog åtta timmar, muren hade fallit och snart var de två Tyskland ett.
Det Östtyskland som är scengolv, det tiljor som föreställer världen, i Heiner Müllers Hamletmaskinen finns inte mer. Stater som det är något ruttet i fortsätter att finnas, och om och om igen rullar stridsvagnar mot människor som vill förändra. Stockholms Stadsteaters uppsättning i Nina Holsts regi och videokollage på en vägg av tevemonitorer låter nutidshistorien flimra förbi, med den arabiska våren i spetsen. ”Förnedrade kvinnokroppar/ Generationers förhoppningar kvävda i blod feghet dumhet…..Ett kungarike för en mördare.”
Mycket har ändrats på de 35 år sedan pjäsen skrevs, och något mer har, trots allt, mäns och kvinnors villkor balanserats. Ofelia-kvinnan i pjäsen spelas av Ann Petrén, som blivit ett av teaterns sändebud för en uppdaterad syn på manligt och kvinnligt, och kvinnan som offer – där ställer hon sig en bit bort från Müller. Rolf Skoglund, med sin märkligt morrande efterklang i rösten, är Hamlet och Hamletframställaren, ömt kramande Horatio, här en jättenalle med en människa inuti, Lasse Pettersson. Bland tevebilderna möter också Meta Velander som drottning Gertrud och Ingvar Kjellson som en tyst anklagande, ledsen vålnad. Levande teaterhistoria, båda två, och klipska minipjäser i pjäsen.
Det är en intressant timme, framförallt som tids- och idéprojekt. Som om det intresserar mer hur Hamletmaskinen har färdats genom decennierna. Har den rostat? Har man oljat för att få den att knirra igång. Den tickar på. Den fungerar, men vår tid har vant oss vid så mycket dekonstruktion och maskin-tänkande att det känns som att se det gamla originalet på museum. Det där lite vördnadsfulla tittandet som när man lutar sig fram mot en glasmonter: aha, minsann. Men hur blir det om man är mindre respektfull? Återstår att se.