Hade jag inte gått fel hade det inte blivit så här rätt. En seriös teater- och danskritiker borde alltid kolla utbildningarna för scenkonsterna och jag försöker vara seriös och cyklade i den strålande majkvällen ända, ända till StDH, Stockholms Dramatiska Högskola, för att se mimlinjens avgångsklass.
Vänliga människor önskade mig välkommen redan i dörren och jag sögs in i en sal med mycket publik och redovisning för årskurs ett på mimlinjen, vilket är något helt annat. Det visade sig vara väl så intressant, och avgångsklassen får klämmas in en annan dag.
Nu blev det åtta mimare som gjorde fyra duon och en gäststudent från Finland som gjorde ett solo. Studenterna har själva byggt upp vad som ska berättas och hur och det var idel finstilta studier i makt, slentrian, konflikt, grymhet, handfallenhet. Allt från akrobatik till mer subtil mimik användes, mycket musik, inga ord. Imponerande: att spela gammal i hela kroppen är en bragd när man är någonstans mellan tjugo och trettio. Kanske är det en ovanligt duktig klass? Den treåriga mimlinjen är en av skolans mest eftertraktade, med 17 sökande till varje plats och åtta platser.
Mim idag befinner sig mycket långt från de etyder à la Marceau som fick många att stöna vid blotta tanken på randig tröja och vita vantar. Vår tids mim är plastisk teater och mimstudenter är som gjorda för multimedia, nycirkus och performance, inte så sällan återfinns de inom dockteatern.
En av de kommande dagarna går jag emellertid och ser avgångsklassen som fått regi av performanceduon Carina Reich och Bogdan Szyber, själva mimstudenter en gång i tiden. Strwrs not this is heter föreställningen, med underrubriken I rymden kan ingen höra dig mima.