Foto: Patrick Degerman
Agneta Elers-Jarleman: Anna & Berta, Musik: Gunnar Edander, Västerbottensteatern på gästspel hos Boulevardteatern, Stockholm
Det är ett strävsamt teaterpar som har skapat ännu en musikpjäs utifrån litteratur- eller konsthistoriskt material. Agneta Elers-Jarleman har skrivit och regisserat ”en annorlunda konstmusikal” om två kvinnliga konstnärer, Anna Nordlander och Berta Hansson. Gunnar Edander med stora mängder teatermusik bakom sig har tonsatt den musik som bär genom hela uppsättningen.
Anna Nordlander, född 1843 i Skellefteå var bland de unga kvinnor som gick ”fruntimmersavdelningen” vid Konstakademien första året en sådan inrättades. Motståndet mot målande damer var stort – vad skulle det tjäna till? De skulle ju bara gifta sig. Men Anna Nordlander var begåvad, fick medalj och for till Paris.
Berta Hansson 1910-1994 levde i en tid när yrkeslivet började öppnas på allvar för kvinnor. Hon utbildades till folkskolelärarinna i Umeå och fick arbete i Fredrika i Västerbotten – men hennes dröm var att få måla. Skolbarnen var hennes modeller, och med tiden blev hon upptäckt och så småningom flyttade hon till Stockholm och ställde ut på Konstakademien.
Den gemensamma nämnaren är Västerbotten, människorna, naturen, djuren. I livet möttes aldrig Anna och Berta, men på teatern får de ses i himlen med änglavingar på. Utifrån detta himmelska möte rullas deras berättelser upp, lika och olika. Ingen av dem träffade någon att dela livet med, ingen av dem fick barn. Tiderna var motigare för Anna, men hon hade ett slags skydd i att vara från högborgerlig prästmiljö. Mycket var enklare för Berta, men att vara ensamstående kvinna var alltjämt ett normbrott. För att inte tala om att insistera på att ha ett skapande yrke där det egna uttrycket och personligheten tar stor, ja all, plats.
Pjäsens struktur är lätt och skissande, musiken får tidsskärvorna att singla fritt. Ändå skulle jag önska att det biografinära berättandet fått vika lite mer för det poetiska och det bildbetraktande. Blandningen av konst och pjäs på en scen är ovanlig och intressant när bilder ur de bådas konstnärsskap projiceras i fonden och interagerar med berättandet. Jag hade velat se ännu mer av de gnistrande vinterhimlarna, de idisslande korna, skolbarnen i vadmal och mössor, samerna i porträtt som är spännande utan att exotisera. Bodil Carr Granlid som Anna Nordlander och Margaretha Niss som Berta Hansson berättar så bra, och Pia-Karin Helsing spelar så fint – men ibland dyker det upp en klämmig hurtighet och ett återberättande av lite för mycket som nästan motarbetar de talande bilderna och de fantastiska textraderna i sångerna (av Edith Södergran och Berta Hansson).
Enkla och nästan skrovliga är de exakta konturlinjerna hos Berta Hanssons teckningar. Att så våga lita på konstens inneboende styrka och låta den vara just enkel och knapp är krävande. Men just den där rensade, reducerade träffsäkerheten slinker ibland undan bland allt som finns att skildra runt Anna och Berta. Och mycket får man också veta som man inte visste i en både underhållande och hoppingivande lektion om kvinnor och konst som yrke.